Fördomar manligt/kvinnligt
Var på ett föredrag i förra veckan med en man som skidat till nordpolen. Åhörarna är till största del från samma lumpargäng, med några undantag i form av vänner och flickvänner. Han lägger ut texten om hur problematiskt det kan bli om man trillar ner i en isvak på nordpolen "Men, hö, hö, det vet ju alla här hur kallt det blir". Sen kommer han på att det faktiskt sitter fler än lumparpolarna där. Så tittar han rakt på mig och tillägger "Ja, nästan alla i alla fall".
Jag tycker att det är ganska roligt. Bara för att jag sitter i klänning, är sminkad och allmänt kvinnlig, så betyder det visst att jag aldrig gjort något av det som de "hårda killarna" gjort. Visst har jag badat i isvak. Jag har också "vadat" över jokken på bilden nedan. Lägg märke till ryggsäckarna (75 respektive 90 liter) som ligger på stenarna för att få lite perspektiv.
Vi gick i Arjeplogsfjällen kring midsommar förra året, då det fortfarande var rätt mycket snö. Efter sex dagars vandring, utan att ens se en annan människa, kom vi fram till denna jokk, där det enligt kartan skulle finnas en bro. Det fanns en bro. Fast det låg på land på andra sidan. Eftersom det var så tidigt på säsongen så hade de inte lyft den på plats än.
Aj då.
Klockan är omkring nio på kvällen, ganska kallt i luften. Efter ett par vändor upp och ner längs jokken, noggrann granskning av kartan och lite lätt ångest beslutar vi oss för att gå över här eftersom det är det bästa stället. Vi hade inte tid att gå runt (det hade tagit ett par dagar) och vi kunde ju bara inte flyga ut pga lite vatten som var i vägen - även om det nu råkade vara så att det flöt förbi isflak innan vi gick i. Vi packade allt i vattentäta påsar, behöll trosor/kalsonger på, vadarskor samt gore-tex-jackorna. Första delen av vadet gick vattnet långt upp på låren på mig, hunden fick balansera på min ryggsäck som jag drog genom vattnet. I mitten av jokken var det ordentligt grunt, så där gick vattnet bara lite över fötterna. Hunden lyfte jag då mellan de stenar som stack upp ovanför vattenytan. (Han hade förvunnit med strömmen om han hade försökt flytta sig själv...) Ungefär här tappar jag känseln i fötterna eftersom det är så förbenat kallt. De sista 15 meterna bottnade ingen av oss. Vi knöt ihop ryggsäckarna. Ställde hunden på min ryggsäck. Tog tag i bärselen för att använda ryggsäcken som flythjälp och simmade. Sen tog vi en ordentlig klunk från whiskeypluntan när vi kom upp!
Det är ju inte riktigt vad som rekommenderas vid ett vad - helst ska man ju inte ha vatten högre än till knäna, men nöden har ingen lag!
Jag tycker inte att det är något märkvärdigt med vårt "vad", men tycker att det är roligt att se andras reaktioner när vi berättar om hur vi tog oss över. Alla killar som får höra om det ser mig nämligen med helt andra ögon efteråt. De tycker helt plötsligt att jag är en "tuff tjej", jag klättrar genast flera steg i rankingen.
Det är nog svårt att få ihop det för vissa - en tjej som de ibland träffar i klänning och högklackat, som också kan vandra med 28 kg på ryggen och simma där ingen vettig människa frivilligt skulle ta sig över.
Jag tycker att det är ganska roligt. Bara för att jag sitter i klänning, är sminkad och allmänt kvinnlig, så betyder det visst att jag aldrig gjort något av det som de "hårda killarna" gjort. Visst har jag badat i isvak. Jag har också "vadat" över jokken på bilden nedan. Lägg märke till ryggsäckarna (75 respektive 90 liter) som ligger på stenarna för att få lite perspektiv.
Vi gick i Arjeplogsfjällen kring midsommar förra året, då det fortfarande var rätt mycket snö. Efter sex dagars vandring, utan att ens se en annan människa, kom vi fram till denna jokk, där det enligt kartan skulle finnas en bro. Det fanns en bro. Fast det låg på land på andra sidan. Eftersom det var så tidigt på säsongen så hade de inte lyft den på plats än.
Aj då.
Klockan är omkring nio på kvällen, ganska kallt i luften. Efter ett par vändor upp och ner längs jokken, noggrann granskning av kartan och lite lätt ångest beslutar vi oss för att gå över här eftersom det är det bästa stället. Vi hade inte tid att gå runt (det hade tagit ett par dagar) och vi kunde ju bara inte flyga ut pga lite vatten som var i vägen - även om det nu råkade vara så att det flöt förbi isflak innan vi gick i. Vi packade allt i vattentäta påsar, behöll trosor/kalsonger på, vadarskor samt gore-tex-jackorna. Första delen av vadet gick vattnet långt upp på låren på mig, hunden fick balansera på min ryggsäck som jag drog genom vattnet. I mitten av jokken var det ordentligt grunt, så där gick vattnet bara lite över fötterna. Hunden lyfte jag då mellan de stenar som stack upp ovanför vattenytan. (Han hade förvunnit med strömmen om han hade försökt flytta sig själv...) Ungefär här tappar jag känseln i fötterna eftersom det är så förbenat kallt. De sista 15 meterna bottnade ingen av oss. Vi knöt ihop ryggsäckarna. Ställde hunden på min ryggsäck. Tog tag i bärselen för att använda ryggsäcken som flythjälp och simmade. Sen tog vi en ordentlig klunk från whiskeypluntan när vi kom upp!
Det är ju inte riktigt vad som rekommenderas vid ett vad - helst ska man ju inte ha vatten högre än till knäna, men nöden har ingen lag!
Jag tycker inte att det är något märkvärdigt med vårt "vad", men tycker att det är roligt att se andras reaktioner när vi berättar om hur vi tog oss över. Alla killar som får höra om det ser mig nämligen med helt andra ögon efteråt. De tycker helt plötsligt att jag är en "tuff tjej", jag klättrar genast flera steg i rankingen.
Det är nog svårt att få ihop det för vissa - en tjej som de ibland träffar i klänning och högklackat, som också kan vandra med 28 kg på ryggen och simma där ingen vettig människa frivilligt skulle ta sig över.
Kommentarer
Trackback
