Det är utsidan som räknas

Om någon ramlar så är det slut, säger herr bergsguide. Man slår ihjäl sig på vägen ner. Det här säger han redan innan vi kommit upp på berget. Fler tröstande ord får vi när vi tagit på oss stegjärnen och knutit in oss i replag; Om någon ramlar nu så måste de andra direkt hoppa ner på andra sidan kammen. Jomenvisst. Inga problem. Så gärna så.

Vi skulle bestiga Sveriges högsta berg, Kebnekaise (2 104 m i augusti), och därefter följa kammen över till nordtoppen (2 097 m). Från toppen ska man vid klart väder kunna se en elftedel av Sveriges yta. Jag kan avslöja att jag inte ägnade all min tid åt att beundra utsikten när vi vandrade fram längs kammen. Jag tyckte att det kändes viktigare att ha koll på att inte sätta piggarna på stegjärnen i byxbenen, för att som en direkt följd hjula ner längs bergssidan med resten av replaget på släp. Jag ville heller inte gärna kliva på repet med stegjärnen, för skulle jag ramla vore det kul om repet inte redan var delvis av.


(Kebnekaises sydtopp, sedd från nordtoppen)

Det är en rätt bra taktik att skrämma upp sina elever med ond, bråd död redan första dagen. Vi blev nämligen genast snälla, lydiga elever som lyssnade till varenda ord han sa om säkerhet under hela veckan. Inte en enda gång var det någon som snavade eller klev på repet. Med rätt motivation går det tydligen alldeles utmärkt för en grupp att bibehålla fokus. Frågan är bara hur jag ska omvandla den kunskapen till min normala miljö. Vi har väldigt få branta stup där jag jobbar.

..blev till tre dagar. Jag upptäckte att jag har en fobi. Efter att ha pressat mig själv allt som gick var jag på den tredje dagen ett vrak och en spillra som fick ta taxibåt till fastlandet.

Jag har sedan jag var liten haft ett något problematiskt förhållande till vatten, men jag har jobbat hårt för att komma tillrätta med det där blöta. Kommer så väl ihåg den långa kampen innan jag lyckades doppa huvudet under vattnet i simhallen för första gången. Med en dåres envishet och oräkneliga kallsupar och vatten ända upp till bihålorna lärde jag mig steg för steg att dyka, simma under vattenytan och allt annat som hör till plask och lek. Blev mäkta stolt när jag klarade att dyka med huvudet först från 5 meters trampolinen.

Att paddla med vågor som slår över kajaken är visst något som jag fortfarande inte kan hantera. Konstigt det där med fobier. Jag förstår ju att det inte är farligt och jag har inga problem med att komma upp i kajaken igen efter att ha trillat ur. Jag kan simma och det var femton grader i vattnet. Rent logiskt borde jag ha skitkul när vi guppade upp och ner bland vågorna. Det hade jag inte.

Mamma berättade att jag vid 3-4 års ålder blev absolut vansinnig när pappa skulle åka vattenskidor - jag var otröstlig och gallskrek så till den grad att pappa fick komma in till land igen. Jag skulle gärna vilja veta vad det var som fick lilla mig att bli så vettskrämd för vatten att jag mer än 25 år senare fortfarande har problem? Och hur mycket tjurskalle kommer det att krävas innan jag surfar på vågorna med ett stort brett flin i ansiktet?

Vi tillhör den äldre skaran på friluftskursen, sambon och jag. Resten är mellan 19 och 22 år gamla. Med ett undantag. Vi har en herre i gruppen som fyller 60 framåt vintern.

"Kul att jag kan hänga med er ungdomar" säger han och går skiten ur oss allihopa. Han lade ribban redan första dagen under inmarschen till Kebs fjällstation. På de åtta avslutande kilometrarna gick han i ett sånt tempo ingen kunde hålla jämna steg. Han försvann utom synhåll bland fjällbjörkarna innan vi andra ens hunnit lyfta rumporna från ryggsäckarna efter fikapausen. Han satt sedan i godan ro och plöjde gästboken från pärm till pärm innan tvåorna (vi) kom instapplande en halvtimme senare. Ytterligare 45 minuter senare var gruppen samlad igen.

På samma sätt fortsatte resten av veckan - gubben kom först, bokade plats i stugorna, packade upp, fikade, läste lite, avhandlade hela dagen med stugvärden och en massa annat medan vi andra trampade på ute bland stock och sten, hårt kämpandes för att komma ikapp.

Om han av någon anledning gick sist som kökarl hördes "tempo, tempo" bakifrån ledet.

Unga och vältränade? Nja, eftersom vi blir frånsprungna på fjället så det står härliga till av en pensionerad herre är det bara att konstatera; Gammal är äldst.

Kebnekaise, en vecka, tre årstider.

Han kunde inte hålla sig, den gode sambon. Han var alltför avundsjuk för att kunna motstå den svåra frestelse som uppenbarade sig när jag råkade nämna att det fanns platser kvar på friluftskursen. Jag hann knappt ens avsluta meningen innan han började planera hur han skulle kunna omplanera på jobbet och skaka sig loss. En dag senare var allt klart och hans namn skrivet på en tågbiljett till Kiruna.



Men jag har inte lyckats kura ut än vad som är den egentliga anledningen till att han följer med. Är det;
1. Att han blir nervös eftersom jag aldrig varit ifrån honom så länge förut och förlovningsringarna inte kommit än?
2. Att han är orolig för att svälta när matlådorna i frysen tar slut?
3. Att jag trivs så bra i fjällen att jag inte kommer tillbaka? eller är det möjligtvis
4. Att jag under inga som helst omständigheter ska få ett försprång på honom i antal tältnätter?

Lite lurigt är det. Han kommer säkert själv att hävda att det rent ekonomiskt är en bra affär eftersom vi har en egen bergsguide under flera veckor, gruppen är inte större än 7 glada filurer och att universitetet sponsrar hälften av kostnaderna. Om inte det funkar skyller han nog på att hans chef mycket varmt och ivrigt rekommenderat honom att omedelbart ta ut ledighet för att minska på övertids- och flexkontot.

Men hans bortförklaringar kommer inte att fungera på mig. Nej, jag tror nog att det verkliga anledningen till att han blev så ivrig är att han vägrar erkänna att han under inga som helst omständigheter vill återgå till att leva enbart på den Billys panpizza som fyllde frysen när vi träffades.