Fokus
Om någon ramlar så är det slut, säger herr bergsguide. Man slår ihjäl sig på vägen ner. Det här säger han redan innan vi kommit upp på berget. Fler tröstande ord får vi när vi tagit på oss stegjärnen och knutit in oss i replag; Om någon ramlar nu så måste de andra direkt hoppa ner på andra sidan kammen. Jomenvisst. Inga problem. Så gärna så.
Vi skulle bestiga Sveriges högsta berg, Kebnekaise (2 104 m i augusti), och därefter följa kammen över till nordtoppen (2 097 m). Från toppen ska man vid klart väder kunna se en elftedel av Sveriges yta. Jag kan avslöja att jag inte ägnade all min tid åt att beundra utsikten när vi vandrade fram längs kammen. Jag tyckte att det kändes viktigare att ha koll på att inte sätta piggarna på stegjärnen i byxbenen, för att som en direkt följd hjula ner längs bergssidan med resten av replaget på släp. Jag ville heller inte gärna kliva på repet med stegjärnen, för skulle jag ramla vore det kul om repet inte redan var delvis av.
(Kebnekaises sydtopp, sedd från nordtoppen)
Det är en rätt bra taktik att skrämma upp sina elever med ond, bråd död redan första dagen. Vi blev nämligen genast snälla, lydiga elever som lyssnade till varenda ord han sa om säkerhet under hela veckan. Inte en enda gång var det någon som snavade eller klev på repet. Med rätt motivation går det tydligen alldeles utmärkt för en grupp att bibehålla fokus. Frågan är bara hur jag ska omvandla den kunskapen till min normala miljö. Vi har väldigt få branta stup där jag jobbar.
Vår runda
Arv eller miljö?
Det här med att uppskatta naturen, är det något som vi lär oss eller har vi det med oss från födseln?
Som torr och tråkig ingenjör har jag fått fundera en stund på den frågan, någon lämplig formel för att beräkna det korrekta svaret har jag fortfarande inte hittat.
Å ena sidan är det evolutionsmässigt inte så länge sedan vi började stänga in oss bakom treglasfönster, säkerhetsdörrar och kodlås dygnet runt, så rent biologiskt sett borde vi ha naturen i oss. Men det kanske var så att vi blev så sjukt trötta på den eviga kampen att samla tillräckliga lager av mat, för att slippa svälta ihjäl mitt i vintern, att naturen bara blev ett evigt slit, en kamp eller ett ändlöst arbete. Det blev inget kul alls. Någon som för nöjes skull traskade omkring i skog och mark under en veckas tid utan att komma hem med en ansenlig mängd nötter och rötter blev nog utkastad ur grottan.
Å andra sidan så är det vetenskapligt fastställt att föräldrars påverkan på barnen är den största faktorn till om de kommer att ägna sig åt friluftsliv eller inte. Att ha vänner som ägnar sig åt friluftsliv är en annan viktig faktor. Då funderar jag, även om man inte ägnar sig åt friluftsliv så kan man ju fortfarande uppskatta naturen i väldigt stor utsträckning, så friluftsliv och uppskattande av naturen hänger inte nödvändigtvis ihop. Gillar vi då naturen för att det är skoj med kontraster mot vår normala tillvaro? Eller är det så att vi egentligen inte bryr oss så mycket om det här med träd och stenar, men att den där stora glödande bollen långt borta i rymden sätter igång processer i kroppen som gör att vi blir bombade av må-bra-hormoner?
Jag skulle nog vilja säga att alla har förutsättningar att uppskatta naturen i mycket stor grad, men att omgivning och uppfostran är det som avgör hur stort intresset verkligen blir.
Alternativ matematik
Jag räknade precis ut att de senaste tre månaderna, från mitten av juni till mitten av september, har jag och sambon tillbringat trettio (!) nätter i tält. Det innebär att vi legat på varsitt liggunderlag som ett par andra kålmaskar var tredje natt i sommar. Var tredje natt!
Rent ekonomiskt (om vårt gula slott nu hade varit inköpt endast för sommarens strapatser) innebär det att vi haft en snittkostnad på just över 100 kr per person och natt. Det börjar kännas som en rätt så bra affär. Att vi förmodligen, med rätta, kan anses vara fullkomligt knasiga som släpar ett tält land och rike runt är en helt annan historia. Det faktum att han dessutom friade just utanför tältet säger väl ett och annat om oss...
En tur på Tuolpagorni
(1662 meter över havet)
För att jag ska kunna beskriva denna tur utan att det låter som vi riskerade både liv och lem på vägen upp, censureras följande inslag:
- missförståndet som ledde oss på fel sida om snöfältet
- guiden som tvekade oroväckande länge innan han beslutade att klättra med oss för att komma vidare
- fallande stenar från ett antal meter upp nära/på delar av gruppen
- kylan som blir mellan ett snöfält och en bergvägg
- stora rullande stenar nedför bergssidan mot delar av gruppen
- klättring utan en enda riktig säkring
- skakigheten i ett par ben när bergssidorna stupar väldigt brant på sidan av kammen
- dimman
- hur oerfarna klättrare vissa av oss var
- hur trångt det blir med fem personer på en liten, liten klippavsats
- hur krångligt det blir att klättra när ingenting på berget sitter fast
- hur långt det gick att falla om vi skulle tappat fotfästet
- hur mycket underlaget flyttade sig när vi gick på det
- alla andra liknande inslag
Så, nu när det är avklarat kan jag berätta om vår lilla tur:
En vacker höstdag i början av september beslutade en grupp glada och trevliga killar och tjejer sig för att beundra utsikten från toppen av ett berg. De packade sina ryggsäckar och startade tidigt på morgonen. De fick gå ganska länge uppför en lång, lång uppförsbacke. När de hade gått i ett par timmar stannade de för att knyta in sig i replag. Varje replag bestod av fyra personer och alla hade de varsin hjälm, sele, slinga och ett par karbiner. Två av deltagarna hade varit busiga och inte lyssnat på vad guiden sagt - de hade tagit med sig ett par extra slingor och karbiner. När alla satt fast i ett av de två repen fortsatte de att gå. Ibland fick de klättra lite. Ibland fick de gå på steg som guiden hade gjort i snön. Ibland var det trångt mellan snön och klippan, men de kämpade vidare. Efter någon timme stötte de på ett problem, men guiden bestämde att gruppen skulle klättra förbi problemet, så det gjorde de. Guiden klättrade först i det ena laget och en kille som kunde klättra lite bättre än de andra klättrade först i det andra laget. Tillsammans hjälptes de åt för att komma upp. Guiden var jätteglad över att den busiga killen och tjejen hade tagit med sig extra utrustning. Efter att alla varit jätteduktiga kom de tillslut upp på en större avsats där de kunde stanna för att fika och titta på utsikten och alla fina moln. Där packade de ner repen i sina ryggsäckar.
Efter att de hade fikat fortsatte de uppåt. En bit kunde de gå, men efter en stund fick de börja klättra igen. De kom sedan till ett ställe där det var ganska brant på sidorna av berget. Då blev några av tjejerna och killarna lite rädda. Men guiden knöt in ett rep i berget som de kunde sätta fast sig i. Det blev killarna och tjejerna glada för.
Efter att ha klättrat i flera timmar kom gruppen till sist upp på toppen av berget. De blev alla jätteglada, de kramades och krockade med varandras hjälmar. Därefter gick de till toppröset och höll en liten bergsceremoni för att tacka berget. På toppen snöade det, så gruppen beslutade att gå ner på en gång. På den andra sidan om berget gick det jättesnabbt att gå ner och 12 timmar efter frukost var gruppen åter där de började och de kunde äntligen njuta av en välförtjänt lunch. Alla var så stolta över att ha bestigit berget!
Slut
Kvällen innan vi skulle lämna Keb för återfärd mot civilisationen så berättar guiden historien om missförståndet och klämmer ur sig att vi tydligen gjort en nytur på Tuolpagorni. Det är enligt uppgift inga andra som tagit den vägen förut. Undrar varför? Den var ju jättetrevlig. Bitvis.
En aning genant
Parkerat bilen.
Lagt i ettans växel.
Släppt kopplingen för att kliva ur.
Utan att slå av tändningen.
Fastän jag var ensam på parkeringen blev jag så generad att jag höll på att sjunka genom förarsätet när bilen gjorde ett skutt på ett par decimeter innan motorn på egen hand stängde ner verksamheten. Kände mig verkligen som den blondin jag är. Övervägde en stund att åka till den andra parkeringen istället, det kunde ju ha varit någon som sett mig...
Taktik för utrotande av fobi
Vi har diskuterat lite, sambon och jag, om hur vi lämpligast ska gå tillväga. Han föreslog en havskajakkurs för nybörjare, så att jag i lugn och ro får öka svårighetsgraden och höjden på vågorna. Inte riktigt samma pang-på som det blev under friluftskursen med andra ord. Ingen dumt förslag, men ändå inte riktigt lockande.
Men jag kom på det. Själv. Alldeles nyss. Riktigt fiffigt är det. Jag ska använda samma taktik som jag mycket ovetenskapligt arbetade fram under min tidigare "vattenterapi". Fullt ös - medvetslös. Eller ja, nästan i alla fall. Men med så många kallsupar att jag hade vatten rinnande ur alla håligheter i huvudet, vatten i bihålorna, svidande ögon och ett par liter i luftrören. Jag presenterar här det vinnande förslaget:
Forspaddling!
Om jag lär mig att paddla/ta mig ner genom en fors så kan ju några stackars havsvågor inte vara något som helst problem.
Kurs nästa sommar. Vem följer med?
Att flytta berg?
Redan rektor och studierektor på min högstadieskola fick skrämselhicka varje gång de såg mig stövla in i lärarrummet. Den ena hämtade alltid den andre innan jag fick säga vad jag ville ha sagt. (Det blev bl.a. en ny, mer avancerad klass, i engelska och storstädning av samtliga skolbussar. Och jag satt inte ens med i elevrådet.)
Jag önskar att det var lite lättare att plocka fram den där riktiga beslutsamheten. Att det var så enkelt som att trycka på en liten knapp eller lägga en beställning så var det klart.
Det har gått tungt med pluggandet till den sista mattetentan. Det är svårt för mig att sitta disciplinerat med något som är så tråkigt att klockorna stannar. Men, hur enastående trist det än är så ska den bort! Och när den är klar är det bara för mig att begära ut min examen. Alltså, spotta i nävarna och pannbenet främst. Det är en månad kvar till nästa tentatillfälle. Nu viker jag undan luggen och borrar ner huvudet - här ska räknas tills hjärnan glöder!
Fyndmarknad
Vad är tricket med marknader egentligen? Har vi någon nedärvd instinkt som får oss tro att vi har världens möjlighet till att göra våra livs fynd på en marknad? Jag förstår inte. Stånden är fulla av billigt krims-krams, som vi likafullt går och klämmer och känner på. Det är ju ganska billigt, jag kanske ska slå till?
Min och Kennys vanliga förmiddagspromenad passerar slottet med tillhörande park. Idag var det marknad där. Ordinarie pris på tv-shop är 198 kr och då tillkommer alltid pack- och portoavgifter, så den egentliga kostnaden är över 300. Vårt pris är hälften, 149 kr och då får du dessutom... Vi passerade mängder av skräp, loppisbord, "fiffiga" köksapparater, broderier, munkar och brända mandlar, cd-skivor som förmodligen skänkts bort från någon butik eftersom de inte gick att sälja, filmer såsom "Lokets bästa", mindre trendiga kläder, osv. Utbudet är alltid detsamma, oavsett marknad. Känslan är billigt - hög fyndfaktor.
Nu är det ju bara så att det, utan några större problem, går att hitta liknande produkter till samma pris i de vanliga butikerna. Fast med bättre kvalitet och med större möjligheter att reklamera...
Men trots att jag alltså går omkring på marknaden och roar mig med hur de försöker lura på stackars oförstående konsumenter en massa skräp kommer jag på mig själv att fundera på om jag ändå inte ska gå hem och hämta plånboken - så att jag inte går miste om ett riktigt fynd...!?
Vad gör föräldrarna???
Denna gång är den misshandlade killen någon som vi känner och tycker om. Han skulle hem mitt i natten tillsammans med en vän. Vännen blev också misshandlad. Så pass illa att de tappade medvetandet.
Jag blir så arg att det kokar. Jag skulle vilja vräka ur mig en lång harang med svordomar och andra mindre lämpliga kraftuttryck. Men det hjälper inte dem. Jag kan bara hålla tummarna för att de återhämtar sig helt och hållet.
Vad jag däremot bra gärna vilja veta är vad föräldrarna till dessa misshandlande svin håller på med? Och vad har de hållit på med under alla dessa år fram tills deras unge börjar slå och sparka ner folk???
Är man inte beredd att ta ansvar för ett barn under hela dess uppväxt och se till att detta barn bland annat får sunda värderingar finns ett par jättebra metoder att ta till:
Knip igen benen och håll snoppen i styr!
Recept vid sömnsvårigheter
2. Ägna dig åt fysiska aktiviteter från morgon till kväll
3. Begränsa antalet timmar nattsömn, helst minst ett par timmar färre än du är van vid
4. Krydda med ett par rejäla mentala utmaningar
Följ receptet och sov i det närmaste obegränsat i veckor efteråt! Tolv timmar per natt? Inga problem, det går utmärkt att komplettera med fyra timmars sömn på dagen också utan att det stör nattsömnen...
Välkommen (?)
Nyckeln till vilket bemötande jag får stavas Kenny. Det är Kenny som charmar de unga damerna, det är Kennys namn de ropar och det är Kenny som får mig att bli välkommen dit. Men ve den som kommer för att hämta honom efter en hundpassning!
Beställningen
Friterad camembert med hallonsås
Pepprig fläskfilé med råstekt potatis och kryddig sås
Husets cheesecake
Till maten serveras ett utsökt vin
Så jag har inte tid att sitta här och drälla - bäst att jag går och tar min plats vid spisen!
(Även om det är jag som lagar all mat här hemma skulle fästmannen (fortfarande ovant att säga...) aldrig få höra mig säga något sådant, men eftersom han råkar fylla år idag...)
Grattis älskling!
Det kan bara vara en finne
När han var klar med överkroppen tog han av sig även skor, strumpor och byxor för att visa upp ett par urtvättade y-front. Det fick oss att haja till eftersom vi satt bara någon meter bort, med fri sikt över scenen, men tro inte att mannen var klar där. Nej, nej, inte alls. Han drar av sig kalsongerna också för att blotta hela härligheten och kryper, utan minsta lilla antydan att skyla sig, ner i jokken. Där, cirka två och en halv meter från åtta fikande tjejer och killar, sitter han alltså i en svinkall jokk och tvättar underredet. Kylan i vattnet gjorde inte precis underverk med hans stolthet, men det verkade inte bekymra honom på en fläck. Han fortsatte att plaska och frusta precis på samma sätt som vem som helst skulle gjort - utan en läktare med åskådare...
Jag har aldrig varit med om något liknande - vad gör man när någon bjuder på en sån intim show? Tittar bort? Skrattar? Låtsas som ingenting? Frågar om vattentemperaturen? Bjuder på en kopp te? Sätter sitt te i halsen?
Ingen blev förvånad när det visade sig vara en finländare. Mina fördomar säger, fortfarande, att få är så oblyga som bastuns mästare - våra grannar i öster.
Ringarna!!
Jag presenterar; sidenmatta titanringar med lite bling-bling på den lilla ringen. Toksnygga, om jag får säga det själv.
Det är ett evigt pillande och snurrande på ringen nu, men jag kommer alldeles säkert stå ut med att tvingas vänja mig vid att ha en jättesnygg förlovningsring på fingret! Hittills har jag redan lyckats mosa fingrarna och dessutom rivit mig i ansiktet med ringen ett antal gånger, men som sagt, det gör inte så mycket...
Solnedgångar i skärgården
Fem dagar i skärgården
..blev till tre dagar. Jag upptäckte att jag har en fobi. Efter att ha pressat mig själv allt som gick var jag på den tredje dagen ett vrak och en spillra som fick ta taxibåt till fastlandet.
Jag har sedan jag var liten haft ett något problematiskt förhållande till vatten, men jag har jobbat hårt för att komma tillrätta med det där blöta. Kommer så väl ihåg den långa kampen innan jag lyckades doppa huvudet under vattnet i simhallen för första gången. Med en dåres envishet och oräkneliga kallsupar och vatten ända upp till bihålorna lärde jag mig steg för steg att dyka, simma under vattenytan och allt annat som hör till plask och lek. Blev mäkta stolt när jag klarade att dyka med huvudet först från 5 meters trampolinen.
Att paddla med vågor som slår över kajaken är visst något som jag fortfarande inte kan hantera. Konstigt det där med fobier. Jag förstår ju att det inte är farligt och jag har inga problem med att komma upp i kajaken igen efter att ha trillat ur. Jag kan simma och det var femton grader i vattnet. Rent logiskt borde jag ha skitkul när vi guppade upp och ner bland vågorna. Det hade jag inte.
Mamma berättade att jag vid 3-4 års ålder blev absolut vansinnig när pappa skulle åka vattenskidor - jag var otröstlig och gallskrek så till den grad att pappa fick komma in till land igen. Jag skulle gärna vilja veta vad det var som fick lilla mig att bli så vettskrämd för vatten att jag mer än 25 år senare fortfarande har problem? Och hur mycket tjurskalle kommer det att krävas innan jag surfar på vågorna med ett stort brett flin i ansiktet?
Jag skulle vilja...
Om några timmar väntar fem dagar i kajak i Stockholms södra skärgård.
Gammal är äldst
Vi tillhör den äldre skaran på friluftskursen, sambon och jag. Resten är mellan 19 och 22 år gamla. Med ett undantag. Vi har en herre i gruppen som fyller 60 framåt vintern.
"Kul att jag kan hänga med er ungdomar" säger han och går skiten ur oss allihopa. Han lade ribban redan första dagen under inmarschen till Kebs fjällstation. På de åtta avslutande kilometrarna gick han i ett sånt tempo ingen kunde hålla jämna steg. Han försvann utom synhåll bland fjällbjörkarna innan vi andra ens hunnit lyfta rumporna från ryggsäckarna efter fikapausen. Han satt sedan i godan ro och plöjde gästboken från pärm till pärm innan tvåorna (vi) kom instapplande en halvtimme senare. Ytterligare 45 minuter senare var gruppen samlad igen.
På samma sätt fortsatte resten av veckan - gubben kom först, bokade plats i stugorna, packade upp, fikade, läste lite, avhandlade hela dagen med stugvärden och en massa annat medan vi andra trampade på ute bland stock och sten, hårt kämpandes för att komma ikapp.
Om han av någon anledning gick sist som kökarl hördes "tempo, tempo" bakifrån ledet.
Unga och vältränade? Nja, eftersom vi blir frånsprungna på fjället så det står härliga till av en pensionerad herre är det bara att konstatera; Gammal är äldst.
Tre årstider
Kebnekaise, en vecka, tre årstider.
