Arv eller miljö?
Vi fick en fråga av vår bergsguide:
Det här med att uppskatta naturen, är det något som vi lär oss eller har vi det med oss från födseln?
Som torr och tråkig ingenjör har jag fått fundera en stund på den frågan, någon lämplig formel för att beräkna det korrekta svaret har jag fortfarande inte hittat.
Å ena sidan är det evolutionsmässigt inte så länge sedan vi började stänga in oss bakom treglasfönster, säkerhetsdörrar och kodlås dygnet runt, så rent biologiskt sett borde vi ha naturen i oss. Men det kanske var så att vi blev så sjukt trötta på den eviga kampen att samla tillräckliga lager av mat, för att slippa svälta ihjäl mitt i vintern, att naturen bara blev ett evigt slit, en kamp eller ett ändlöst arbete. Det blev inget kul alls. Någon som för nöjes skull traskade omkring i skog och mark under en veckas tid utan att komma hem med en ansenlig mängd nötter och rötter blev nog utkastad ur grottan.
Å andra sidan så är det vetenskapligt fastställt att föräldrars påverkan på barnen är den största faktorn till om de kommer att ägna sig åt friluftsliv eller inte. Att ha vänner som ägnar sig åt friluftsliv är en annan viktig faktor. Då funderar jag, även om man inte ägnar sig åt friluftsliv så kan man ju fortfarande uppskatta naturen i väldigt stor utsträckning, så friluftsliv och uppskattande av naturen hänger inte nödvändigtvis ihop. Gillar vi då naturen för att det är skoj med kontraster mot vår normala tillvaro? Eller är det så att vi egentligen inte bryr oss så mycket om det här med träd och stenar, men att den där stora glödande bollen långt borta i rymden sätter igång processer i kroppen som gör att vi blir bombade av må-bra-hormoner?
Jag skulle nog vilja säga att alla har förutsättningar att uppskatta naturen i mycket stor grad, men att omgivning och uppfostran är det som avgör hur stort intresset verkligen blir.
Det här med att uppskatta naturen, är det något som vi lär oss eller har vi det med oss från födseln?
Som torr och tråkig ingenjör har jag fått fundera en stund på den frågan, någon lämplig formel för att beräkna det korrekta svaret har jag fortfarande inte hittat.
Å ena sidan är det evolutionsmässigt inte så länge sedan vi började stänga in oss bakom treglasfönster, säkerhetsdörrar och kodlås dygnet runt, så rent biologiskt sett borde vi ha naturen i oss. Men det kanske var så att vi blev så sjukt trötta på den eviga kampen att samla tillräckliga lager av mat, för att slippa svälta ihjäl mitt i vintern, att naturen bara blev ett evigt slit, en kamp eller ett ändlöst arbete. Det blev inget kul alls. Någon som för nöjes skull traskade omkring i skog och mark under en veckas tid utan att komma hem med en ansenlig mängd nötter och rötter blev nog utkastad ur grottan.
Å andra sidan så är det vetenskapligt fastställt att föräldrars påverkan på barnen är den största faktorn till om de kommer att ägna sig åt friluftsliv eller inte. Att ha vänner som ägnar sig åt friluftsliv är en annan viktig faktor. Då funderar jag, även om man inte ägnar sig åt friluftsliv så kan man ju fortfarande uppskatta naturen i väldigt stor utsträckning, så friluftsliv och uppskattande av naturen hänger inte nödvändigtvis ihop. Gillar vi då naturen för att det är skoj med kontraster mot vår normala tillvaro? Eller är det så att vi egentligen inte bryr oss så mycket om det här med träd och stenar, men att den där stora glödande bollen långt borta i rymden sätter igång processer i kroppen som gör att vi blir bombade av må-bra-hormoner?
Jag skulle nog vilja säga att alla har förutsättningar att uppskatta naturen i mycket stor grad, men att omgivning och uppfostran är det som avgör hur stort intresset verkligen blir.
Kommentarer
Trackback
