Snabbt beslut
Övervägde seriöst att följa med sambon på dagens skyttetävling. Som heja-klack och för att se att det inte är så läskigt med tävlingar i alla fall. Sen råkade jag höra telefonsamtalet:
"Då ses vi hemma hos dig klockan sex..."
Det bidde ingen tävling för mig. Det bidde en skön sovmorgon.
Som en hel karl!
Min syster må ha en pung, men när krutdimman lägger sig över lokalen och jag vadar fram bland tomhylsorna som ligger utspridda över golvet så gör jag det med kraftfulla manliga steg. Pipan är brännhet och tavlorna är sönderskjutna. Jag hölstrar och betraktar förödelsen med ett nöjt flin i ansiktet.
När jag senare på kvällen snyter krutrester ur näsan konstaterar jag att mina cojones både är större än syrrans, och betydligt hårigare!
När jag senare på kvällen snyter krutrester ur näsan konstaterar jag att mina cojones både är större än syrrans, och betydligt hårigare!
Humörfixare
Få saker ger mig sån positiv effekt på humöret som ett par hundra patroner och ett par timmar på skjutbanan. Det spelar ingen roll om jag varit på väg att bita huvudet av någon innan - när jag kommer hem är jag snäll. Lugn. Avslappnad. Rofylld. Ahhh...
Inget smart ställe för sitt bo
På en skjutbana, mellan två skjutvallar - alltså precis mitt emellan där alla står och skjuter, där tycker rävhonan att det är ett toppenläge för sina små rävungar. På gräddhyllan med soligt läge. Två småttingar, de sötaste små dunbollar jag sett på länge! Helt bedårande! Kan bara inte låta bli att undra hur det kommer att gå för dem när de blir större. De brydde sig inte ett dugg om att det small runt om kring dem - förmodligen halvdöva vid det här laget - och var inte rädda för folk heller. Stackarna skulle nog klara sig bättre om de var lite mer skygga, men oj så söta!
