Då var det dags igen!
Vi ses!
Jag hade fel!
Vi kom hem omkring ett-snåret ikväll, efter att ha sett den fantastiska musikalen Mamma Mia! på Globen. En klok tanke vid den tiden är att tänka på refrängen och krypa till kojs.
Jag har istället fått lära mig ett och annat om skruvkarbiner, prusiksnören, slingor och cordelette...
Alla mina gissningar om varför sambon var så ivrig kom på skam - han är som ett barn i en godisfabrik, en grabb med en gigantisk nyckelknippa till alla fordon som tänkas kan. Han har riktigt, riktigt roligt. Och då har vi inte ens påbörjat resan norrut än!
Alltför frestande!
Han kunde inte hålla sig, den gode sambon. Han var alltför avundsjuk för att kunna motstå den svåra frestelse som uppenbarade sig när jag råkade nämna att det fanns platser kvar på friluftskursen. Jag hann knappt ens avsluta meningen innan han började planera hur han skulle kunna omplanera på jobbet och skaka sig loss. En dag senare var allt klart och hans namn skrivet på en tågbiljett till Kiruna.
Men jag har inte lyckats kura ut än vad som är den egentliga anledningen till att han följer med. Är det;
1. Att han blir nervös eftersom jag aldrig varit ifrån honom så länge förut och förlovningsringarna inte kommit än?
2. Att han är orolig för att svälta när matlådorna i frysen tar slut?
3. Att jag trivs så bra i fjällen att jag inte kommer tillbaka? eller är det möjligtvis
4. Att jag under inga som helst omständigheter ska få ett försprång på honom i antal tältnätter?
Lite lurigt är det. Han kommer säkert själv att hävda att det rent ekonomiskt är en bra affär eftersom vi har en egen bergsguide under flera veckor, gruppen är inte större än 7 glada filurer och att universitetet sponsrar hälften av kostnaderna. Om inte det funkar skyller han nog på att hans chef mycket varmt och ivrigt rekommenderat honom att omedelbart ta ut ledighet för att minska på övertids- och flexkontot.
Men hans bortförklaringar kommer inte att fungera på mig. Nej, jag tror nog att det verkliga anledningen till att han blev så ivrig är att han vägrar erkänna att han under inga som helst omständigheter vill återgå till att leva enbart på den Billys panpizza som fyllde frysen när vi träffades.
Knasigt
Vet ni t.ex. vem det är som kontrollerar brandsläckare och brandlarm på en brandstation? En brandman kanske? Det hade ju onekligen varit logiskt. Att någon som dagligen jobbar med sådan utrustning också kontrollerar brandsläckarna som sitter på väggen av brandstationen och inte bara de som finns i brandbilarna. Men nej, inte det. Det sköts faktiskt inte av någon personal på brandstationen. Det går ju nämligen bra att betala någon annan för att sköta de uppgifterna.
En annan sak som jag blev rätt förvånad över att se är att inbrottslarm från polishuset inte går till polisen, vilket hade varit min första gissning. Min andra gissning också tror jag. Polisen har personal på plats, i polishuset, dygnet runt. Vaken personal dessutom. De är dessutom de som rycker ut och fångar bovar vid ett inbrott. Lurad igen. Larmet är kopplat till ett vaktbolag.
Om inte det är att gå över ån efter vatten så är jag nu, officiellt, ytterst förvirrad!
Så kom då dagen
Buffy smiskade Kennys lilla hundrumpa och snurrade bort honom fullständigt när han försökte hålla jämna steg. Först körde de ett par gemensamma nummer, men sedan satte hon honom på plats genom att visa att hon spelar i en helt annan liga. Hon showade och visade enkelt upp konster som Kenny inte varit i närheten av att nosa på. Efter att sett henne backa från matte, göra en hoppsnurr och sedan backa tillbaka in mellan mattes ben blev han så knäckt att han försökte servera sig lite godis på egen hand för att slippa skämma ut sig fullständigt. Sen fick vi gå hem och öva på nya konster för att försöka att rädda det som var kvar av hans sargade manlighet.
Kennys hälsning till Buffy
Graciös som få...
Jag erkänner att vårt lyxliv under vandringarna väger en del! (Ok, en hel del...) Och det är klart att vi börjar fundera när jag bär tyngre än vad betydligt större och starkare killar ibland gör på liknande vandringar (och sambon då samtidigt släpar på ytterligare ett antal kilon). Men, det är värt att bära lite extra för att kunna ha det riktigt bra när vi är ute. Och ju mer godsaker vi stoppar i oss - desto mindre väger ryggsäcken!
Att njuta av tillvaron - är inte det vandring i ett nötskal!?
Konsten att dränka sig själv...
Viken låg i det närmaste spegelblank...
... så det är ju rimligt att undra varför jag gör så här?!?
Kan erkänna att jag funderade lite själv också när jag efter sisådär åtta vältningar hade så pass hackande tänder att ljudet kunde misstas för att komma från en tryckluftsborr. Men jag var tydligen till stort nöje för de som passerade längs strandpromenaden och att glädja andra människor är ju kul.
Förhoppningsvis behöver jag inte upprepa de gymnastiska och inte särskilt graciösa övningarna, som krävdes för att komma upp i kajaken igen, under den fem dagars kajakexkursion som kommer att följa fjällexkursionen. Eftersom det var krångligare att dränka sig än jag trodde har jag goda förhoppningar att överleva den turen!
Pryltokig?!?
Träningen är ett exempel. Varje gång jag köper nya träningskläder blir det roligare att träna. Stretchkopplet runt midjan gör det lättare och roligare att springa med hunden. Pulsklockan får mig att jobba lite hårdare. Ipoden får mig på så bra humör att jag springer längre.
Det krävdes inte så värst mycket för att lura mig att springa under längre tid än jag någonsin gjort förut. En karta och en kompass gjorde att vi var ute i 1 timme och 38 minuter - sen blev det för mörkt för att fortsätta. Jag hade nog sprungit runt i minst en timme till annars. Det är är nästan genant hur enkelt det är att vilseleda denna lilla blondin...!
Nedräkning till nästa äventyr
Den stora frågan är dock - hur i hela friden jag ska kunna ta mig fram utan att ha ihjäl varken mig själv eller någon annan deltagare på kursen med sådana här mojänger på fötterna? Om jag genom ett under lyckas hålla piggarna borta från alla vitala kroppsorgan finns ju alltid risken att någon garvar ihjäl sig när jag hjular ner för en bergssluttning med armar och ben spretandes åt alla håll och kanter.
Det går att bli kär för mindre
Bajs eller bajs?
Denna armé av fåglar lämnar efter sig häpnadsväckande mängder bajs. Att ta sig fram längs strandpromenaden utan att komma hem med skorna fulla av exkrementer är en avancerad konst. Det kräver såväl styrka och uthållighet som uppmärksamhet och tålamod. Helst bör även lungkapaciteten vara mycket god, eftersom inandning av luften kring fåglarna inte på något sätt rekommenderas.
Mitt i detta hav av gåsbajs plockar jag upp efter min vovve. Men, det är ju skillnad på bajs och bajs.
Uttala namnet - den som kan!
Kan själv!
Jag kommer på mig själv med att vara trygg i mig själv på ett sätt som jag aldrig varit förut. Och det är skönt!
Kroppsförändringar
En annan fiffig bieffekt är att det blir en synbar minskning av "fluffet". Kroppen är ju inte van vid att släpa omkring på en massa extra kilon backe upp och backe ned och förbränner därför betydligt mer än sittandes på rumpan framför "analys i flera variabler". Ett rykte om en gammal känd politiker säger att han, tillsammans med sin fru, använde årliga fjällvandringar som effektiva bantningskurer. Nu skulle jag ju bli fullkomligt ohanterlig om vi gjorde på samma sätt - att dela på en portion mat istället för att få varsin - så för att sambon inte ska riskera liv och hälsa snålar vi inte på matransonerna...
Det var en annan effekt som jag däremot inte hade räknat med. Sambon lovade regn och pissväder hela vandringen så jag lämnade helt sonika solskyddsfaktorn hemma. Den kropp som normalt är så blek att den nästan är genomskinlig har nu en delvis annorlunda färgläggning. Tänk er brunbrända ben. Tänk er sedan ett par kritvita shorts och ett par kritvita strumpor, långt uppdragna på benen. Upptill en matchande lika vit t-shirt. Jag presenterar; en bild av undertecknad utan kläder. Ja, det är ju inte det vackraste jag sett om vi säger så, men jag håller tummarna för att den värsta kontrasten lagt sig framåt vintern...
Den som ändå...
Dagens märklighet
Att frivilligt betala för att införskaffa en tortyrmaskin är bra konstigt bara det. Även om det till viss del kan förklaras med att inköpet faller in under kategorin "shopping"...
Att däremot regelbundet utsätta sig för denna maskin som drar ut kroppsbehåringen med rötterna måste tillhöra topplistan på galenskaper! Det är ju inte så att dessa stackars hårstrån hindrar mig i tillvaron genom att jag trasslar in mig så att jag faller och stukar tummen. Eller att de måste läggas upp på rullar varje kväll. Nä, vi snackar några stackars millimeter av hår. För dessas skull tar jag till tortyrredskapet med jämna mellanrum. Ryck! Inte ett strå (eller, aj, hårsäck) får finnas kvar när jag är klar.
Jag kan inte låta bli att undra vad som gick fel under evolutionen? Var är mutationen som kan ligga till grund för denna tvångsmässiga självstympning? Jag har svårt att tro att det verkligen är frivilligt beteende i grund och botten. En genetisk defekt skulle däremot kunna förklara ett och annat.
(Inte för att jag har någon som helst kroppsbehåring, Det är en rent hypotetisk fundering..!)
Inbrottstjuven
Jag trodde nog att det skulle fortsätta vara låst och bommat. Det gör ju så ont att bli sårad av någon som stått en nära. Men med stort tålamod och en hel del envishet har han tagit sig in. Han har dyrkat upp lås för lås. Passerat hinder och fällor. Simmat över vallgravar och klättrat över murar. Hela vägen in.
Jag kan inte göra annat än att kapitulera fullständigt och villkorslöst!
En minst sagt oväntad överraskning i Guohpervagge
Ett knä, en fråga, en ring, ett svar.
Ett galet skrik över dalen som fick renarna att sätta lavarna i vrångstrupen.
"HON SA JAAAAAA!!!!!!"
Ordningen återställd
Själv trodde jag att jag skulle komma undan löprundan genom att låtsas ligga avsvimmad på sängen. Den gick han inte på, den kära sambon. Det måste tydligen till något alldeles extra för att slingra sig undan löprundorna numera. Jag får nog ta och studera diverse läkarlexikon och uppslagsverk för komplicerade medicinska termer om jag ska ha en chans att smita ifrån.
Några förslag?
Kloning önskas!
Jag kommer, tills jag lyckats klona mig själv, att stöta på vissa logistiska problem varje torsdag under hösten. På 15 min ska jag nämligen ta mig från föreläsningssalen på Försvarshögskolan till föreläsningssalen på Stockholms universitet. Det kan kanske gå, om jag väljer den första av kvällskurserna den dagen. Om jag väljer den andra kursen som går den kvällen har jag 0 minuter på mig att göra samma resa. Hmm... Det kommer att bli lite komplicerat under hösten.
Någon som har numret till en duktig genetiker, som är billig i drift och har begränsad moral?
Trög, trögare.... jag
Jag hade inte fattat att skapligt bra form innefattade att han är ett muskelpaket på 105 kg och med medaljchans i rodd i OS.
Min hjärna är med andra ord helt uppenbart fullständigt kapabel till att vara lika snabb och välfungerande som en sengångare i koma. Toppen!
Sveriges vildmark
Det är inte utan att jag känner mig lite lurad. Sambon har pratat så länge om Sveriges vildmark - Sarek - att mina förväntningar blivit något uppskruvade. En aning sådär. Lite.
Han lovade vilda djur - jag fick några enstaka stackars renar, en rödräv, ett par fjällripor och mängder av döda fjällämlar!
Han lovade regn och tuffa förhållanden - jag fick värmebölja, solsken och solbränna. Det närmaste regn vi kom var några ensamma droppar på tältduken någon morgon. Inte tusan kunde jag testa min utrustning på riktigt i så fantastiskt väder. Det var inte hardcore på en fläck!
Han lovade vildmark - jag fick träffa fler människor än jag någonsin gjort under en fjällvandring. Vi blev uppraggade till gemensam båtfärd över Sitojaure av ett ovanligt trevligt par som vi dessutom bytte kontaktuppgifter med!
Han lovade en hårdare vandring än vi gjort hittills - jag fick kex och makrill innan lunch. Ost, ölkorv, wildchips och whiskey innan middagen. Efterrätt varje dag. Mer godis än jag kunde äta. Sovmorgon. Långa lunchraster i solen och inte mycket mer vandrande än en mil om dagen!
Han lovade fantastisk natur - jag fick fler fantastiska vyer än jag kunde fotografera!
Tycker att det var rätt fräckt av honom att dra till med sån falsk marknadsföring...
Att inte få komma till
För första gången blev han förkrossad över att bli hämtad. Hela hunden hängde som en sliten, urtvättad, disktrasa - svansen nära nog instoppad mellan benen och huvudet just ovanför golvet. Men det är faktiskt inte särskilt konstigt med tanke på att han trots sitt ovanligt ivriga, för att inte säga galet efterhängsna, uppvaktande i två veckors tid inte lyckats få komma till. Och så hämtar vi honom trots att han inte fått skörda frukterna av sitt hårda arbete. Stackarn jobbar och jobbar, men trots allt slit är han fortfarande oskuld. Klart killen blir deppad!
Vi fick alltså tillbaka ett sexuellt frustrerat benrangel till vovve (efter att ha tappat 1,6 kg på dessa två veckor väger han nu in på inte särskilt modiga 9 kg) som inte gör mycket annat än sover dagarna i ända...
Borde vi köpa en trisslott?
Det är skönt med flyt i tillvaron! Flyt är bra!
Solnedgång vid Saltoluokta fjällstation, efter trerättersmiddag och vedeldad bastu:
