Det är utsidan som räknas

Det är när väckarklockan ringer och 04 är de första siffrorna du ser.

Ok, det här trodde jag aldrig att jag skulle säga. Jag kommer att förneka det i sten om någon försöker vända det emot mig, men jag längtar tillbaka till skåne.

Hela påskhelgen tillbringades i kjol och linne under klarblå himmel och strålande sol. Sen kom vi hem igen och fick leta rätt på dunjackan, fingervantarna och den stickade mössan igen.

Att springa i hellånga tights i skåne var olidligt varmt. På rundan här hemma ångrade jag bittert att inte fingervantarna fick följa med.

Nordtyskland har sina fördelar. Trots allt.

Vi gör ett stopp på konstrundan i nordvästra skåne. Köper en lott ur konstlotteriet för 20 kr. De hade sålt över trehundra lotter under helgen utan att ha delat ut en enda vinst. Sambon drar en lott. Vinst, såklart. En keramikskål som faktiskt var riktigt fin. Ha-framme-fin.

Det roliga är att vi båda visste att det skulle bli en vinst.

Varför?

Medgång föder medgång? Eller?


Och är det att fresta på lyckan att köpa en trisslott också?

Svärfar är väl kanske inte sådär klassiskt romantisk att svärmor tindrar med ögonen och slår knut på sig själv av ren hänförelse. Han har en något mer praktisk syn på presenter. Det ska vara något man behöver. Som bilvårdsprodukter. Eller en skottkärra. Visserligen en så stor och tung skottkärra att svärmor inte orkar med den, men ändå.

Den av deras tre söner som bor under samma tak som mig kom häromdagen hem med vad han kallade en "kärleksgåva". Han såg ovanligt nöjd ut och höll händerna bakom ryggen, sådär som han brukar göra när han kommer hem med en romantisk present. Sen höll han fram:


Ett järnspett.


Tja, vad ska jag säga? Nu är det väl slut på blommor och bling-bling. Jag får nog en motorsåg i födelsedagspresent och en burk bilvax i julklapp...

Ibland är det riktigt skönt att vara tjej.
Jag kan se ut som ett spån när de frågar om dimensionen på däcken - och komma undan med det!
Jag kan se mig förvirrat omkring när de frågar om nyckeln till lättmetallfälgarna - och fortfarande komma undan! Däckfirman skulle nog le åt mig även om jag skulle komma tillbaka imorgon och sambon upptäckt att däcken blivit monterade på fel fälgar.

Att bilen dessutom står på sambon gör att händiga karlar har överseende med det mesta.

Om jag halkar av vägen på väg till jobbet imorgon bitti tror jag säkert att bärgningsfirman har överseende med det också. De där brösten kan ju faktiskt vara i vägen. Typ.

Jag befinner mig på mitt favoritsushiställe för att hämta hem lite fredagsmiddag (Aj aj, vad jag har ont i ryggen.. typ)

Yukiko lyfter upp sitt huvud och tittar mig i ögonen. Veronica, visst heter du det?    Jag såg dig i tidningen.

Jaha ja. Då var man lokalkändis då. Trodde att artikeln skulle passera rätt obemärkt, men ack vad jag bedrog mig. Man försvinner visst inte obemärkt i Sveriges fjärde största stad...

Rackarns.

Man lär sig något nytt varje dag, men vissa dagar är mer lärorika än andra. Idag har jag lärt mig att:

1. Ett nytt hus långt ut i skogen gör att vi får fler besök än någonsin. Vi har haft representanter från såväl Närke som Ångermanland och Skåne här de senaste veckorna.
2. Alla underbara gäster gör att huset hålls välstädat.
3. Water resistant är inte water proof. Får bli plastpåsar i löparskorna.
4. Lite vin efter en löprunda tar bra.
5. Det är fullt möjligt att bli utvilad på en helg trots att det varit fullt upp. Det hände aldrig innan vi flyttade hit.

Anna-Sara länkade till ett par test som jag inte kunde låta bli:



Din poäng är: 100

Du lyckades få 42% av alla poäng. Maxpoäng: 239

Du är inte riktigt omanlig, men inte riktigt manlig. Du är fast i gråzonen som kalls för Kille.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ja du älskling. Här har du svart på vitt varför vi har den arbetsfördelning vi har. Det ÄR jag som är kille.



Testa själv; Är du Kvinnlig? Eller kanske Manlig? 

Idag kom mitt tjänstepensionsbesked. Jag citerar:

"Sparandet till och med den 31 december 2008 ger dig en pension från den 1 maj 2045 och livet ut med ett garanterat pensionsbelopp: 63 kr/månad"


Kanske inte är läge att dra mig tillbaka för att leva på min ålderspension riktigt än...

Vi har tydligen inte anpassat oss på riktigt till livet ute i skogen. På vissa områden avslöjar vi oss.

I morse tog det inte mindre än 45 minuter att med bil transportera oss från huset till vägen 60 meter längre bort. Det hade något med is, träd, frusna grushögar och branta uppförsbackar att göra...

Igår gillade jag inte trapporna.

En flicka är inte sämre än att hon kan ändra sig. (Ofta om det behövs)

Idag ääääälskar jag trapporna!



Och inte bara jag...

Det känns rätt overkligt. Om sju dagar är alla papper på huset undertecknade och klara. Om sju dagar är nycklarna våra. Om sju dagar får vi flytta in i vårt drömhus. En vecka bara.

Jag har packat över fyrtio flyttkartonger, men ändå fattar jag inte riktigt vad som är på gång.

Nästa fredag kommer jag att vrida om nyckeln till huset, kliva in och undra vad det var som egentligen hände. Och vad jag gör i deras hus? Kommer vi åka dit för inbrott? När kommer de tillbaka? Hur länge får vi vara här? Kommer de att bli arga för att vi är i deras hus? Och är det verkligen rätt att vi har tillgång till husnycklarna?


Hur lång tid tar det innan det hus man köpt verkligen känns som ens eget hus?

Är det tiden som går fortare ju äldre man blir eller går allting annat bara fortare och fortare?


Med risk för att låta 100 år gammal så är det inte helt enkelt att hänga och hinna med. I måndags passerade jag och hunden två tomter. På den ena fanns en grop och på den andra skog. Två dagar senare passerade vi samma tomter igen. Då stod ett hus på den första och det fanns ingen skog på den andra.


Om exakt två veckor har vi tillträde på huset. Innan dess ska vi köpt en till bil. Packat allt. Fixat allt praktiskt kring flytt, huslån och allt vi glömt. Hittat dagmatte/daghusse åt Kenny. Jag ska vara klar med de sista studierna. Fattat beslut om jobb.

Jag tog sovmorgon i morse. Klokt val. Verkligen.

Den här tiden. Vad ska jag göra med all den här tiden?

Långa promenader med hunden, lökiga studier, packande av flyttkartonger, matlagning, städning, (japp, jag dammsugade - dagens sanning!), slösurfande och allt annat jag kan komma på.

Sedan ställer jag mig med armarna i kors och tittar uppfodrande på sambon; "Och vad ska jag göra nu då??"

Så jag bakade en äppelpaj (till sambons stora gläde) och tränade ett pass (är inte helt övertygad om att sambon verkligen var jublande glad över att behöva delta).


Tänk vad några små godkända tentor kan göra!

Vi mätade sträckan från vårt blivande hus till mitt jobb och till hans jobb. Det var visst 33 km respektive 34 km. Mer rättvist och vi hade varit tvungna att jobba på samma arbetsplats. Med tanke på att vi knegar i olika län till och med så är det jämlikt värre.

Nu är ju bara frågan hur hushållsarbetet ska fördelas när ingen (läs: jag) kan skylla ifrån sig pga långa resor... Kan jag komma undan genom att hänvisa till att jag varit hemmafru i ett års tid tror ni? Eller måste jag ta till det tyngre artilleriet; att jag faktiskt stukade vänster långfinger när jag var 15?

Efter ett par veckor med välbehövlig vila är vi nu igång igen. Sambon är tillbaka på sitt jobb. Jag förhandlar med mitt jobb. Jag har påbörjat de sista momenten i de kvarvarande kurserna. Och en stor mängd flyttkartonger har hämtats.

Jag kan nog säga, utan att känna mig ute på tunn is, att det är ingen som helst risk att vi kommer att känna oss sysslolösa den närmaste månaden. Räknade precis ut att det är 27 dagar tills flyttlasset går.

I vilket hörn ska jag börja?

Det här börjar bli löjligt på riktigt.

Min syster uttryckte något om djävulskt flyt. Det räcker inte. Att säga att vi har djävulskt flyt är att göra en ovanligt grov underskattning av sakernas tillstånd.

Vi har köpt vårt drömhus, vi har fått sålt lägenheten till ett bra pris, sambon har fått löneförhöjning, jag klarade den sista tentan, mina jobbmöjligheter ser ovanligt bra ut, och så vidare... Och allt har dessutom gått fortare än en grisblink.

Nu har vi fått veta att det lilla smolket i bägaren vid kontraktsskrivandet snart är historia. Mäklaren ringde. Vi skriver kontrakt med en ny köpare imorgon, som betalar 30' mer, och avskriver kontraktet med vår första köpare en timme senare.

Det här är märkligt. Mycket märkligt.

Jag och sambon sitter bara och glor på varandra, för att med jämna mellanrum brista ut i hysteriska asgarv. Sen stirrar vi förvirrat på varandra igen.

Det är ingen hejd på de glada överraskningarna just nu. Mäklaren ringde och det går tydligen undan i budgivningen. Vi får mer än vi ens vågat hoppas på!

Jag vet knappt vad jag ska säga. Vi har sån flyt just nu att det är overkligt.

Jag nyper mig i armen så att den blir blå.

Sitter uppe. Av ingen speciell anledning.

Kanske av sympati för min älskling som har ett antal timmar kvar innan han får gå av nattens pass.

Kanske för att jag vill veta om något händer.

Kanske kokar jag inombords över att ouppfostrade småglin tillåts förstöra för andra.

Kanske är jag orolig att något av dessa småglin fortsätter att kasta slangbomber mot bilar. Och att de gör det mot en bil det sitter någon i. Någon som betyder allt för mig.