Det är utsidan som räknas

Om han inte var så långt framför mig hela tiden när vi springer över de snötäckta åkrarna och sjunker ner i varje löpsteg skulle han åka på en smäll. Om jag haft någon energi kvar tilll att ge honom en smäll alltså.

"Jag trodde att du ville ha träning" säger han och kubbar iväg med lätta, studsiga löpsteg. Själv stapplar jag efter på ben som blev stumma av mjölksyra redan efter den första djupsnötäckta uppförsbacken som han tvingade mig uppför. Toksur för att jag blir så trött i benen när inte han blir det. Jättesmart av mig att jämföra mig med sambon. Verkligen. Fortsätter springa med ångan pysandes genom öronen och sammanbitna tänder.

Han har ju tyvärr rätt, men, skulle inte någon vältränad rackare kunna ta med sig min käre sambo på ett ordentligt tok-körar-monster-gigantpass så att han också får sig en omgång?? Den som fixar så att han får ordentligt med träningsvärk kommer att bli rikligt belönad av mig!

Inte nog med att jag ätit som ett dussin flodhästar, jag har dessutom varit lika aktiv som en vandrande pinne.

Självklart har den förslappade röven växt så till den milda grad att den numera innehar ett icke önskvärt omfång. Men, nu får det banne mig vara nog! Alla mattetentor är klara så jag har ingen anledning att sitta som en stenstod dagarna i ändå i förhoppning att kunna dunka in några differentialekvationer i huvudet. Här ska fettreserver bytas mot kondition och muskler.

Så. Imorgon börjar operation F (som i Fin Form). Jag gruvar mig våldsamt för att ställa mig på vågen. Och att ta fram måttbandet. Men, det är jag som ätit all den där maten så jag får stirra sanningen i vitögat och ta mig i nackskinnet. Imorgon kör vi!



Har redan beställt denna träningsdvd, så den kommer att vara en del av min träning (om den är lika bra som jag tror). Den kan beställas här och mer information finns här.

Som den välartade dotter jag är hälsar jag på hemma i Norrland.

Som den välartade sambon jag är lär jag den stackars skåningen allt han behöver kunna för att överleva här uppe.

Igår ägnade vi oss åt sparkåkning. Denna ädla konst som norrlänningar fått med bröstmjölken. Vi som är födda i landets norra delar behärskar sparkandet till fulländning och bör därför sprida kunskaperna till bättre behövande. T.ex. en valfri skåning.

Det såg i början ut som ett hopplöst fall. Mamma skrattade så att hon nästan ramlade ner i snödrivan när sambon försökte få fart på sparken. Men, envisast vinner, och jag är envis, så tillslut såg det riktigt hjälpligt ut.

Det som däremot är oroväckande är att jag insett att jag håller på att mutera till slättlänning. Alla dessa år som tillbringats på annan ort gör att grundläggande färdigheter förfaller. Imorse vaknade jag med svårigheter att räta ut höger höftböjare. Jag har alltså fått träningsvärk i min ena höftböjare av lite sparkåkning.

Jo, tack. Formen är god.

Det här är lite genant. Eller rent ut sagt pinsamt.

Jag har förfallit fysiskt så till den grad att gårdagens snöskottning lämnat mig med en träningsvärk i rygg och överarmar av sällan skådat slag.

Det var förvisso enorma mängder snö (överdriver bara en aning), men det var fortfarande bara tre timmars snöförflyttning...