Det är utsidan som räknas

Som jag har längtat! Frukost i solen. Är inte det höjden av lyx att kunna börja dagen med sovmorgon, en promenad i skogen och avsluta med en lång frukost på altanen till ljudet av fågelkvitter?

Jag hittar en maträtt som passar till lunch, sen äter jag den varje dag tills jag är fullkomligt tokless. Då först hittar jag ett nytt alternativ. Som jag äter varje dag tills jag är fullkomligt tokless. Och så börjar vi om igen...

I förra veckan tröttnade jag på min pastasallad med risoni, tonfisk, feta ost, diverse sallad och grönsaker och tabasco.

Denna vecka föräter jag mig på omeletter, med stekta champinjoner och rödlök, feta ost och kalkon. Och så chilikeso till.


Samma middagsmat två dagar i rad är däremot bara ok under julen.

Konsekvent och logiskt. Typ.

Av herrn som aldrig blir full fick jag lära mig ett fiffigt nykterhetstest i helgen. Den förmodat onyktre personen ska med blicken följa ett finger till ögats ytterläge. Om ögat rycker i ytterläget är personen full.

Wikipedia säger: "Nystagmus är också ett normalt fenomen vid större påfrestningar av syn- och balanssinnena." Tja, det verkar stämma!

Testet visade sig fungera alldeles utmärkt på herr "jag blir aldrig full". Han räknade nog kallt med att omedelbart bli friad från alla anklagelser och misstankar genom detta test, men icke. När inte det fungerade lovade han att förneka i sten att händelsen någonsin inträffat och gjorde upprepade påpekaden om att jag inte har några som helst bevis på att han inte skulle varit nykter vid det aktuella tillfället. Nåväl, det får väl i vanlig ordning handla om vem som är mest trovärdig i frågan. Så, är det jag eller sambon?

De har ingenting att komma med. När jag är sjuk är det nämligen oooooerhört synd om stackars lilla mig. Det är obeskrivligt synd om mig. Liten och eländig. Hjälplös. Ensammast i hela vida vääärlden!

I alla fall blir det så när någon visar att han/hon verkligen bryr sig om mig.

Sambon ringde hem från jobbet häromdagen och vi pratade lite om hans dag, sen frågade han hur jag hade det. Då kom jag på att jag faktiskt mådde räv efter att ha dragit på mig en matförgiftning och genast blev det synd om mig. I samma sekund som han sa; "din stackare.." så börjar tårarna spruta som på en annan fontän. I vanlig ordning...
 
Har inte lyckats reda ut om jag bölar som en gris för att jag har svårt att ta emot omsorg eller om jag helt enkelt blir en riktigt ynklig rackare när jag för en gångs skull kan tillåta mig själv att vara svag. Men hur som helst är det mer synd om mig än valfri förkyld man!

Att dofta som en nyponros ute i naturen under en längre tur är bara att glömma. Vattnet i en fjällbäck kan vara så kallt att det tar flera dagar innan kroppstemperaturen återgått till det normala. Så känns det i alla fall när jag ligger och skakar som en blöt hund i sovsäcken. Den huvudvärk som uppkommer vid schamponering och balsamering av ett långt hår i det kalla vattnet är en omedelbar bestraffning. Det känns verkligen när de stackars ensamma hjärncellerna fryser ihjäl. Av förklarliga skäl blir det därför inte dusch varje dag. Sen är det heller inte läge att ta med så mycket ur den normala tegelstenen till necessär när man måste bära på eländet hela tiden.

Men det finns knep att ta till för att undvika det värsta sunkstadiet. Ett av det mer välkända är att välja underställ av ull. Jag har testat att springa i ett par tunnare underställströjor och det fungerade klart över förväntan. Fastän jag använt dem flera gånger och varje gång hängt upp dem genomblöta av svett så luktade de fortfarande nytvättade efteråt. Enligt en lapp på en av mina tröjor var rekordet som någon haft på sig samma underställströja 196 dar, om jag inte minns fel. Men den tröjan luktade nog inte hallon. Problemet är att de är ganska dyra, rea eller naturkompaniets outlet fungerar.

Ett annat knep är att göra ett besök på apoteket. Deras absolut torr fungerar så pass bra att jag inte ens överväger att ta med en deodorant. Även om vi är ute i tio dagar. Inte för att jag någonsin har svettats...


(en utmärkt men svinkall dusch i Sarek)

Att frivilligt betala för att införskaffa en tortyrmaskin är bra konstigt bara det. Även om det till viss del kan förklaras med att inköpet faller in under kategorin "shopping"...

Att däremot regelbundet utsätta sig för denna maskin som drar ut kroppsbehåringen med rötterna måste tillhöra topplistan på galenskaper! Det är ju inte så att dessa stackars hårstrån hindrar mig i tillvaron genom att jag trasslar in mig så att jag faller och stukar tummen. Eller att de måste läggas upp på rullar varje kväll. Nä, vi snackar några stackars millimeter av hår. För dessas skull tar jag till tortyrredskapet med jämna mellanrum. Ryck! Inte ett strå (eller, aj, hårsäck) får finnas kvar när jag är klar.

Jag kan inte låta bli att undra vad som gick fel under evolutionen? Var är mutationen som kan ligga till grund för denna tvångsmässiga självstympning? Jag har svårt att tro att det verkligen är frivilligt beteende i grund och botten. En genetisk defekt skulle däremot kunna förklara ett och annat.

(Inte för att jag har någon som helst kroppsbehåring, Det är en rent hypotetisk fundering..!)

Vilket är värst? Att sätta sig på en blöt sittring, utan att veta om du just satte dig i vatten eller något annat eller att sätta sig direkt på porslinsringen eftersom sittringen var uppfälld?

Båda fallen får mig att vilja hugga av mig arslet med en slö yxa, därefter skrubba med stålborste och avslutningsvis sätta mig i en tunna med desinfektionsmedel för att bränna bort det sista. Men om jag nödvändigt och absolut måste välja mellan pest eller kolera föredrar jag nog sittringen - blöt eller inte.

Vad väljer du?



(här stal jag bilden)