Det är utsidan som räknas

Efter omförhandlingen blev det lite mer för mig att göra här hemma. Och det kan vara ok, jag handlar nämligen hellre än t.ex. städar (Tvi vale! Den där dammsugaren drar jag inte fram i första taget. Senast det hände var när jag råkade finfördela ett (turligt nog, tomt) whiskeyglas. Tyvärr var det omöjligt att komma undan genom att skylla på sambon...) 

Men jag skulle bra gärna vilja lära mig sambons kassbärningsteknik. Medan jag får springa upp och ner i trapporna flera vändor innan allt är uppe i lägenheten går sambon alltid bara en enda gång. Även om det är sex fullproppade matkassar och en förpackning toapapper. Hur det går till rent praktiskt har jag inte lyckats begripa även om jag sett konststycket själv vid flera tillfällen.

Fast jag kanske bara ska vara tacksam över det extra vändorna som gör vad de kan för att forma den förslappade rumpan?

Vi har försummat den lilla hunden. Vi har båda haft långa dagar och sena kvällar under en ganska lång period nu, det har såklart gått ut över Kenny. Igår kväll insåg vi det, ungefär samtidigt som vi såg de stora pälstussarna som satt fast på möblerna. Husse tog fram kammen.

Studenter skaffar sig tentarutiner. Minuterna innan tentan börjar är i det närmaste religiösa. Pennor i blyerts och bläck skall prydligt läggas upp på bordet, tillsammans med extra stift till pennan. Linjalen. Sudd. Körkort och studentleg. Allt i prydliga rader. Sen kommer vi till avdelningen förfriskningar. Bananer och någon form av choklad är klassiker. Energidrycker - gärna tre, fyra stycken. Gamla rävar tar gärna med en termos med kaffe eller te och mackor. Snusare kan inte riskera att få slut under tentan och lägger alltid upp minst två dosor.

Något som vissa däremot inte tänker på är valet av byxor för dagen. Snett framför mig satt en kille som inte reflekterat nämnvärt över valet av byxor och kalsonger. Han visade nämligen ogenerat upp en ovanligt välbeväxt röv. Bland all denna behåring var det trots allt inte svårt att se att han heller inte nöjde sig med att demonstrera myntinkastet, utan slog till storligen med hela cd-facket.

Jag tycker att pressen över själva tentan är fullt tillräcklig för en stackars student. Men nu har svårigheterna definitivt ökat. Att slänga in en naken, hårig röv på så nära håll kan få vem som helst ur balans!

Bara tolv timmar kvar till avfärd. Ett och ett halvt dygn kvar tills jag svettas som bäst i en kall och dragig sal med noll ljuddämpning på väggar eller tak. Stenhårda stolar som gör att arslet domnar bort redan första kvarten. Fyra timmar och 45 minuter senare har jag domnat halvvägs ner på vaderna... Det enda som finns att roa sig med är att gå på toan, jag brukar roa mig kungligt och gå två gånger. Även fast toan också är från orenoverat 60-tal. Livat värre!

Dags för tenta!

Klockan har passerat 20. Jag räknar extentor i flerdimensionell analys och sambon jobbar över, hela dagen.  Ack denna glamour!

Trött, frustrerad, hungrig, irriterad.

Inget i kylen. Inget i skafferiet. Varken den första gången jag kollade eller den femte.

Men jag hittade faktiskt en liten whiskey med mitt namn på i barskåpet. Älskar ljudet när man öppnar en whiskeyflaska!


De sista räkneuppgifterna har i det närmaste löst sig själva. Undrar om dopningskommittén är på plats i tentasalen nästa vecka?

Av herrn som aldrig blir full fick jag lära mig ett fiffigt nykterhetstest i helgen. Den förmodat onyktre personen ska med blicken följa ett finger till ögats ytterläge. Om ögat rycker i ytterläget är personen full.

Wikipedia säger: "Nystagmus är också ett normalt fenomen vid större påfrestningar av syn- och balanssinnena." Tja, det verkar stämma!

Testet visade sig fungera alldeles utmärkt på herr "jag blir aldrig full". Han räknade nog kallt med att omedelbart bli friad från alla anklagelser och misstankar genom detta test, men icke. När inte det fungerade lovade han att förneka i sten att händelsen någonsin inträffat och gjorde upprepade påpekaden om att jag inte har några som helst bevis på att han inte skulle varit nykter vid det aktuella tillfället. Nåväl, det får väl i vanlig ordning handla om vem som är mest trovärdig i frågan. Så, är det jag eller sambon?

De har ingenting att komma med. När jag är sjuk är det nämligen oooooerhört synd om stackars lilla mig. Det är obeskrivligt synd om mig. Liten och eländig. Hjälplös. Ensammast i hela vida vääärlden!

I alla fall blir det så när någon visar att han/hon verkligen bryr sig om mig.

Sambon ringde hem från jobbet häromdagen och vi pratade lite om hans dag, sen frågade han hur jag hade det. Då kom jag på att jag faktiskt mådde räv efter att ha dragit på mig en matförgiftning och genast blev det synd om mig. I samma sekund som han sa; "din stackare.." så börjar tårarna spruta som på en annan fontän. I vanlig ordning...
 
Har inte lyckats reda ut om jag bölar som en gris för att jag har svårt att ta emot omsorg eller om jag helt enkelt blir en riktigt ynklig rackare när jag för en gångs skull kan tillåta mig själv att vara svag. Men hur som helst är det mer synd om mig än valfri förkyld man!

Har fått höra att ett universitet har 200 sidor per kurspoäng som ett riktvärde för mängden kurslitteratur. Om det stämmer med alla högre lärosäten innebär det att jag till mina drygt 240 poäng plöjt igenom en sisådär 48 300 sidor av mer eller mindre spännande kurslitteratur. Det betyder dessutom att jag innan höstterminen är över avklarat ytterligare 8 700 sidor.

Det kanske är dags att lägga ner studierna där omkring 57 000 sidor och satsa på karriären igen...

Jag har slavat med träningen. Det är så illa att jag inte tränat en enda gång sedan vi kom hem från kajakingen. Jag skulle kunna skylla på att det är mycket att göra, men sånt är så trist att jag hoppar över det. Hursomhelst har jag fått en överraskning.

Jag har tappat såväl ett par kilo som mina byxor.

Jeansen behöver jag inte längre knäppa upp för att ta av mig. Kostymbyxorna har samma passform som om jag lånat sambons och jag har redan tröttnat på att måsta hålla i byxorna med båda händerna för att slippa visa myntinkastet varje gång jag rör på mig. Det finns tillfällen då jag ångrar att jag redan sorterat ut alla de kläder som blivit lite små. (Alla mina kläder krympte, samtidigt och till samma storlek. Någon annan rimlig förklaring kan ju knappast finnas och eftersom det inte är jag som sköter tvätten så var det inte ens mitt fel att jag var tvungen att handla nya kläder...) Men, nu har jag ju inget annat val än att byta ut delar av garderoben igen. Suck och stön, vad måste jag inte stå ut med för att mina kläder ändrar storlek!

Att dofta som en nyponros ute i naturen under en längre tur är bara att glömma. Vattnet i en fjällbäck kan vara så kallt att det tar flera dagar innan kroppstemperaturen återgått till det normala. Så känns det i alla fall när jag ligger och skakar som en blöt hund i sovsäcken. Den huvudvärk som uppkommer vid schamponering och balsamering av ett långt hår i det kalla vattnet är en omedelbar bestraffning. Det känns verkligen när de stackars ensamma hjärncellerna fryser ihjäl. Av förklarliga skäl blir det därför inte dusch varje dag. Sen är det heller inte läge att ta med så mycket ur den normala tegelstenen till necessär när man måste bära på eländet hela tiden.

Men det finns knep att ta till för att undvika det värsta sunkstadiet. Ett av det mer välkända är att välja underställ av ull. Jag har testat att springa i ett par tunnare underställströjor och det fungerade klart över förväntan. Fastän jag använt dem flera gånger och varje gång hängt upp dem genomblöta av svett så luktade de fortfarande nytvättade efteråt. Enligt en lapp på en av mina tröjor var rekordet som någon haft på sig samma underställströja 196 dar, om jag inte minns fel. Men den tröjan luktade nog inte hallon. Problemet är att de är ganska dyra, rea eller naturkompaniets outlet fungerar.

Ett annat knep är att göra ett besök på apoteket. Deras absolut torr fungerar så pass bra att jag inte ens överväger att ta med en deodorant. Även om vi är ute i tio dagar. Inte för att jag någonsin har svettats...


(en utmärkt men svinkall dusch i Sarek)