Logiska hjärnan
Den där hjärnan fungerar inte alltid logiskt. Vissa saker som inte är farliga på en fläck, som våra svenska spindlar, har orsakat gåshud på mer än ett par armar. Andra saker som orskar en hel del dödsfall, som cigaretter t.ex., får inte många att skrika i falsett och klättra upp på möblerna.
En sak som jag trodde skulle få mig lite extra försiktig sådär (läs skitskraj) var att springa omkring på glaciärer. Men det visade sig vara helt onödigt. Vår bergsguide lade ribban redan tidigt under vår första glaciärvandring, när förstemannen i replaget trillade ner till armhålorna för andra gången, genom att skratta så att han höll på att trilla omkull. Och på det spåret fortsatte det. Vid ett tillfälle hade vi två killar som gick igenom exakt samtidigt, fast i varsitt replag och i olika sprickor. En mycket komisk syn. Rätt som det var stack killarna inte upp mer än några decimeter ovanför snön. Herr bergsguide himself hittade på egen hand alltid de största sprickorna som vi andra missat. Och som han gick ner i.
(storglaciären)
Det var ett väldigt trillande, själv gick jag ner vid två tillfällen när jag spårade på Rabots glaciär, men ingen gång var värre än att det enkelt gick klättra upp igen på egen hand. Sprickorna var fiffigt nog dolda under ett par decimeter nysnö - tillräckligt mycket för att bara upptäcka de riktigt stora sprickorna men inte tillräckligt för att slippa trilla ner. Det är klart att pulsen går upp en del när marken försvinner under fötterna, men vi satt ju fast i varandra.
(rabots glaciär)
Jag kan inte annat än fundera på om vi ändå inte har rätt mycket djur i oss. Ibland är vi så himla logiska, men andra gånger...? Kanske inte. Jämför med vår hund Kenny. När någon skalar en apelsin så drar han iväg som en avlöning med svansen mellan benen, ingen kan vara elakare mot honom. I nästa stund skulle han inte tveka en sekund på att kasta sig in i ett vilt slagsmål med sju andra hundar. Samtidigt.
Apelsinskal. Vassa tänder i starka hundkäkar. I hans värld är valet självklart, men logiskt är det inte!
Kan bara tala för mig själv, men det är mer än en gång som jag blivit rädd för något som, när jag fått lite perspektiv, är lika läskigt som en uppstoppad, fluffig, luddig nallebjörn.
En sak som jag trodde skulle få mig lite extra försiktig sådär (läs skitskraj) var att springa omkring på glaciärer. Men det visade sig vara helt onödigt. Vår bergsguide lade ribban redan tidigt under vår första glaciärvandring, när förstemannen i replaget trillade ner till armhålorna för andra gången, genom att skratta så att han höll på att trilla omkull. Och på det spåret fortsatte det. Vid ett tillfälle hade vi två killar som gick igenom exakt samtidigt, fast i varsitt replag och i olika sprickor. En mycket komisk syn. Rätt som det var stack killarna inte upp mer än några decimeter ovanför snön. Herr bergsguide himself hittade på egen hand alltid de största sprickorna som vi andra missat. Och som han gick ner i.
(storglaciären)
Det var ett väldigt trillande, själv gick jag ner vid två tillfällen när jag spårade på Rabots glaciär, men ingen gång var värre än att det enkelt gick klättra upp igen på egen hand. Sprickorna var fiffigt nog dolda under ett par decimeter nysnö - tillräckligt mycket för att bara upptäcka de riktigt stora sprickorna men inte tillräckligt för att slippa trilla ner. Det är klart att pulsen går upp en del när marken försvinner under fötterna, men vi satt ju fast i varandra.
(rabots glaciär)
Jag kan inte annat än fundera på om vi ändå inte har rätt mycket djur i oss. Ibland är vi så himla logiska, men andra gånger...? Kanske inte. Jämför med vår hund Kenny. När någon skalar en apelsin så drar han iväg som en avlöning med svansen mellan benen, ingen kan vara elakare mot honom. I nästa stund skulle han inte tveka en sekund på att kasta sig in i ett vilt slagsmål med sju andra hundar. Samtidigt.
Apelsinskal. Vassa tänder i starka hundkäkar. I hans värld är valet självklart, men logiskt är det inte!
Kan bara tala för mig själv, men det är mer än en gång som jag blivit rädd för något som, när jag fått lite perspektiv, är lika läskigt som en uppstoppad, fluffig, luddig nallebjörn.
Kommentarer
Trackback
