Det är utsidan som räknas

När jag var liten var matte mitt favoritämne. Det var jätteroligt och jag var duktig. Så pass duktig att jag blev klar med treans mattebok långt innan terminen var slut. Eftersom jag tyckte att det var så roligt ville jag fortsätta med fyrans bok. Men se, det fick jag absolut inte göra. Kommer inte på fråga. Fy. Dålig elev.

Jag tog med mig pappa till skolan - han tyckte givetvis att jag skulle få lära mig mer om jag ville. När fröken blev tillsagd av en annan lärare vek hon sig och tog fram en ny mattebok till mig. Och inte vilken mattebok som helst utan en som var rent ut sagt skittråkig. Och vips förvandlades matten från ett favoritämne till vilket annat ämne som helst. En poäng till fröken.

Många år senare befinner jag mig på tekniska högskolan och blir idiotförklarad av en doktorand/lärare för att jag fastnat på ett matteproblem. Och vips försvann all min lust att lära mig matte överhuvudtaget. Jag slutade gå på övningstillfällena och slutade räkna hemma eftersom jag inte längre ville/vågade be om hjälp. Mattetentorna blev kvar efter jag klarat alla andra kurser. En poäng till magistern.

Sånt jag kommer att tänka på när jag läser om att optimera lärandet...