Det är utsidan som räknas

Han lät inte helt övertygad när jag sa att jag skulle springa imorse. Men jag förstår honom, ibland vräker jag nämligen ur mig den ena knasigheten efter den andra sådär på morgonkvisten. Oftast handlar det något om att jag inte vill vakna. Eller om att jag bara ska snooza en gång till. Igen. Och så variationer på det temat.

Eftersom jag hade en säng att ta emot på förmiddagen kunde jag snöra på mig mina icebugs strax efter åtta och ta en löprunda med hunden istället för att sätta mig bakom skrivbordet på jobbet. Det var faktiskt riktigt skönt att springa trots att hjärnan inte var med, men löpning är ju inte hjärnkirurgi så det gjorde inte så mycket att vissa kroppsliga funktioner saknades.

Senare på dagen frågade han om jag hade sprungit. Han lät inte övertygad då heller. Att jag skulle ägna mig åt en löprunda så tidigt på morgonen är fullständigt orimligt. Jag tror inte ens på mig själv.

Jag kan visst inte sluta chocka mig själv den här veckan.