Fem dagar i skärgården
..blev till tre dagar. Jag upptäckte att jag har en fobi. Efter att ha pressat mig själv allt som gick var jag på den tredje dagen ett vrak och en spillra som fick ta taxibåt till fastlandet.
Jag har sedan jag var liten haft ett något problematiskt förhållande till vatten, men jag har jobbat hårt för att komma tillrätta med det där blöta. Kommer så väl ihåg den långa kampen innan jag lyckades doppa huvudet under vattnet i simhallen för första gången. Med en dåres envishet och oräkneliga kallsupar och vatten ända upp till bihålorna lärde jag mig steg för steg att dyka, simma under vattenytan och allt annat som hör till plask och lek. Blev mäkta stolt när jag klarade att dyka med huvudet först från 5 meters trampolinen.
Att paddla med vågor som slår över kajaken är visst något som jag fortfarande inte kan hantera. Konstigt det där med fobier. Jag förstår ju att det inte är farligt och jag har inga problem med att komma upp i kajaken igen efter att ha trillat ur. Jag kan simma och det var femton grader i vattnet. Rent logiskt borde jag ha skitkul när vi guppade upp och ner bland vågorna. Det hade jag inte.
Mamma berättade att jag vid 3-4 års ålder blev absolut vansinnig när pappa skulle åka vattenskidor - jag var otröstlig och gallskrek så till den grad att pappa fick komma in till land igen. Jag skulle gärna vilja veta vad det var som fick lilla mig att bli så vettskrämd för vatten att jag mer än 25 år senare fortfarande har problem? Och hur mycket tjurskalle kommer det att krävas innan jag surfar på vågorna med ett stort brett flin i ansiktet?
