Det är utsidan som räknas

Det var inte planerat att det skulle klättras på Tuolpagorni. Det var heller inte planerat med branta snöfält. Därför hade vi varken klätterutrustning eller stegjärn med oss när det skulle göras en topptur via norra kraterkammen. Det hade varit bra att ha.


(1662 meter över havet)

För att jag ska kunna beskriva denna tur utan att det låter som vi riskerade både liv och lem på vägen upp, censureras följande inslag:
- missförståndet som ledde oss på fel sida om snöfältet
- guiden som tvekade oroväckande länge innan han beslutade att klättra med oss för att komma vidare
- fallande stenar från ett antal meter upp nära/på delar av gruppen 
- kylan som blir mellan ett snöfält och en bergvägg
- stora rullande stenar nedför bergssidan mot delar av gruppen
- klättring utan en enda riktig säkring
- skakigheten i ett par ben när bergssidorna stupar väldigt brant på sidan av kammen
- dimman
- hur oerfarna klättrare vissa av oss var
- hur trångt det blir med fem personer på en liten, liten klippavsats
- hur krångligt det blir att klättra när ingenting på berget sitter fast
- hur långt det gick att falla om vi skulle tappat fotfästet
- hur mycket underlaget flyttade sig när vi gick på det
- alla andra liknande inslag

Så, nu när det är avklarat kan jag berätta om vår lilla tur:
En vacker höstdag i början av september beslutade en grupp glada och trevliga killar och tjejer sig för att beundra utsikten från toppen av ett berg. De packade sina ryggsäckar och startade tidigt på morgonen. De fick gå ganska länge uppför en lång, lång uppförsbacke. När de hade gått i ett par timmar stannade de för att knyta in sig i replag. Varje replag bestod av fyra personer och alla hade de varsin hjälm, sele, slinga och ett par karbiner. Två av deltagarna hade varit busiga och inte lyssnat på vad guiden sagt - de hade tagit med sig ett par extra slingor och karbiner. När alla satt fast i ett av de två repen fortsatte de att gå. Ibland fick de klättra lite. Ibland fick de gå på steg som guiden hade gjort i snön. Ibland var det trångt mellan snön och klippan, men de kämpade vidare. Efter någon timme stötte de på ett problem, men guiden bestämde att gruppen skulle klättra förbi problemet, så det gjorde de. Guiden klättrade först i det ena laget och en kille som kunde klättra lite bättre än de andra klättrade först i det andra laget. Tillsammans hjälptes de åt för att komma upp. Guiden var jätteglad över att den busiga killen och tjejen hade tagit med sig extra utrustning. Efter att alla varit jätteduktiga kom de tillslut upp på en större avsats där de kunde stanna för att fika och titta på utsikten och alla fina moln. Där packade de ner repen i sina ryggsäckar.



Efter att de hade fikat fortsatte de uppåt. En bit kunde de gå, men efter en stund fick de börja klättra igen. De kom sedan till ett ställe där det var ganska brant på sidorna av berget. Då blev några av tjejerna och killarna lite rädda. Men guiden knöt in ett rep i berget som de kunde sätta fast sig i. Det blev killarna och tjejerna glada för.



Efter att ha klättrat i flera timmar kom gruppen till sist upp på toppen av berget. De blev alla jätteglada, de kramades och krockade med varandras hjälmar. Därefter gick de till toppröset och höll en liten bergsceremoni för att tacka berget. På toppen snöade det, så gruppen beslutade att gå ner på en gång. På den andra sidan om berget gick det jättesnabbt att gå ner och 12 timmar efter frukost var gruppen åter där de började och de kunde äntligen njuta av en välförtjänt lunch. Alla var så stolta över att ha bestigit berget!

Slut


Kvällen innan vi skulle lämna Keb för återfärd mot civilisationen så berättar guiden historien om missförståndet och klämmer ur sig att vi tydligen gjort en nytur på Tuolpagorni. Det är enligt uppgift inga andra som tagit den vägen förut. Undrar varför? Den var ju jättetrevlig. Bitvis.