Det är utsidan som räknas

Ok, jag erkänner att jag inte alltid är så lätt att tas med då det är dags för pms.
Kort stubin? Check.
Allmänt irriterad? Check.
Oengagerad? Check.
Snäll och kramig? Inte en chans.

Det är ett par saker som jag funderar på, om de möjligtvis har ett samband:
1. Jag gav sambon en hint om att det snart kan bli farligt här hemma.
2. Han mumlar någonting om en tävling, packar ett par väskor och lämnar landet.

Antingen åker man till Frankrike och ägnar sig åt canyoning,





Eller, när det är för långt, så sväljer man eventuell stolthet, struntar i alla blickar och beger sig till ett äventyrsbad.
Enligt dem som är tretton och uppåt borde vi läggas in på ett ålderdomshem istället för att ta upp plats på badet. För de som är yngre än så är vi bara konor att runda i trappen upp till vattenrutschbanan. De som är vuxna på riktigt tittar på oss och skrattar.

Men småttingarna har ju rätt - det ÄR kul att leka i vatten. Jag skrattar alltid så att jag är nära att dränka mig när jag och sambon härjar loss.

Mer bus och lek till folket!

Nu kryper det i kroppen igen. Jag är allmänt trött och less på det mesta. Längtar härifrån. Dagarna är alltför lika. Går samma rundor med hunden. Möter idioter som inte har koll på sina hundar. Lägenheten känns pytteliten. Väggarna kryper inåt. Blir fort uttråkad. Orkar inte ta mig för det jag borde. Bara samma och samma dag ut och dag in.

Jag vet att det inte är sant, men det känns så ibland. Sambon säger åt mig att tänka på allt som är positivt istället. Han har ju rätt, så här kommer lite positivt:
* Har gjort ett grymt kap i form av en älskling
* Har en vansinnigt charmig vovve
* Vi ska snart ut på sommarens första vandring
* Vi är pigga, friska och i bra form
* Vi bor i en jättemysig lägenhet som nog kommer att ge en slant vid försäljning
* Vi har båda bra utbildningar, erfarenhet från våra respektive jobb och kan jobba i princip var vi vill i landet
* Vi behöver inte vända på kronorna fastän jag pluggar nu
* Familj och vänner mår bra
* Jag har klarat de två mattetentor som orsakat så mycket problem och oro
* Vi ska på bröllop i sommar också
* Jag har blivit starkare och fått bättre kondition
* Vi har fantastiska vänner
* Vi kan göra allt som vi tycker är roligt

Det känns faktiskt lite bättre nu! Dags att ta tag i tillvaron igen.

Så fick jag äntligen tag på min chef. Han blev inte överlycklig över att höra att jag inte tänkte komma tillbaka i höst heller. Men eftersom jag ska studera så finns det inte mycket han kan göra åt det. Han är ju tvungen att bevilja tjänstledigheten och eftersom jag redan varit borta ett halvår finns det ingen mening för dem att skjuta upp den.

Jag är en läsare. Jag vill ha något att läsa när jag äter, när jag tar en paus och när jag gått och lagt mig. Problemet är ju att om jag börjar läsa en bok så blir allt annat liggande tills den är klar. Vi brukar normalt ha ganska många olika tidningar hemma, men nu har det varit helt tomt i brevlådan i över en vecka. Jag har då läst kvitton, guideböcker och andra saker som jag kommit över här hemma. Allt som inte varit en bok. Galet, jag vet. Men idag, äntligen, var brevlådan full med diverse roliga tidningar - mode, träning, facktidningar och en massa annat. Nu är ordningen återställd! Skönt.

Dags att vakna.
1. Sambon kommer in och drar upp persiennerna så att jag får solen rakt i ögonen
2. Han väcker mig och lägger upp hunden i sängen
3. Min väckarklocka med iPoden går igång för första gången
4. Väckarklockan går igång vid den andra tiden
5. Alarmet på mobilen går igång
6. Efter några "snooze"ningar till så är jag vaken

Morgontrött? Jag?

Jisses, hur svårt ska det vara att komma ur sängen egentligen? Det är väl bara att kliva upp!?!

Sitter med en fråga om motivation på hemtentan i idrottsspykologi. Motivation, ja. Det är väl den som inte riktigt infunnit sig. Efter en lång och besvärlig förkylning med bl.a. en veckas feber och envis inflammation i halsen har jag inte lyckats tagga upp igen. Ligger och drar mig på morgnarna. Går omkring och trampar. Vill flytta. Längtar efter hus. Fördriver tiden tills sambon kommer hem. Får lätt ångest över att jag inte hunnit det jag borde. Omotiverad att träna. Inte lust att göra något. Suck.

Men, så kommer jag ju ingenstans. Alltså måste jag bryta mönstret. Första steget var att be sambon att se till att jag vaknar innan han ger sig iväg till jobbet (dag 1: somnade inte om, även om det tog 45 min innan jag klev upp...). Andra steget är att förlänga Kennys morgonpromenad till en timme för att vakna ordentligt och få lite extra aktivitet för en kropp som numera annars sitter mest hela dagen (dag 1: check!). Nästa steg är helt enkelt att komma igång med det jag ska få gjort under dagen. Som Nikes berömda "Just do it!". Här är det lite lurigare. "Ska bara läsa nyheterna, kolla in ett par bloggar, läsa på om... först" och så går tiden. Det är läget nu. Med en hemtenta som skall in imorgon och som jag gjort en dryg sjättedel av. Jodå.

Minsann, är det inte dags för lunch och hundpromenad...