Det är utsidan som räknas

Telefonen ringer mitt i natten. Ett par timmar senare är jag gräsänka på obestämd tid.


Sambon vaknade av telefonen, jag vaknade av orden "jag måste väcka min sambo, detta berör henne också".

Klockan är då 02:50 och några minuter senare börjar sambon att packa. Jag kliver också upp och läser in mig på nyheterna från vår tredje största stad.

Hoppas bara att han kommer hem igen innan jul.

Jag börjar bli en blödig rackare när det gäller min lilla fyrbenta vän.

Det kan ju verka rimligt att jag vid det här laget skulle blivit härdad efter allt ompysslande av en hund som blivit biten mer än en gång. Och som dessutom har skaffat sig fler stygn än jag själv gjort. Men, nej.

När det skulle sys vid Kennys öga blev jag sådär kokande varm som man blir innan fritt fall i golvet. Fick sätta mig.

Igår var det inget blod och bara ett litet sår. Däremot hade vi en hund som hade ont och en veterinär som skulle spola rent där i såret och analsäcken. Allt gick tipp-topp så länge jag höll Kenny. Jag funderade mest på vad slutsumman för hela kalaset skulle bli - akuttid på helgen på djursjukhuset är inte gratis, så mycket hade jag hunnit uppfatta under timmarna i väntrummet. Men sen, när allt var klart och jag fick de sista instruktionerna började jag toksvettas. Blev alldeles svettig i ansiktet och var förmodligen blek som ett lakan också.

Jag vill ju gärna tro att det var räkningen som fick mig svimfärdig, men jag tror inte att jag kommer undan med det. Eftersom jag tar stygn både på hund och husse och sköter om alla möjliga sår utan minsta yrsel var det nog ett klokt val av mig att inte bli veterinär. Att dagligen svimma på jobbet hade inte varit någon höjdare...

Å ena sidan fick jag idag veta att mattetentan som jag skrev för ett par veckor sedan gick i spikrak riktning och hög hastighet mot det där rackarns varma stället. Jag måste alltså ägna de närmaste fyra veckorna åt att räkna flerdimensionell analys. Igen. Hoppade inte jämfota av glädje över det.

Å andra sidan fick vi idag en högst fördelaktig värdering av lägenheten av mäklare nummer två och upptäckte att lånet på lägenheten är nästan 120 000 kr lägre än vad vi trodde. Jag har också bokat in ett nytt spännande möte i nästa vecka. Det skuttade jag däremot runt i lägenheten över.



Ibland går det upp och ibland går det ner. Just nu går det väldigt mycket upp!

Eller inte.

Jag hade påbörjat ett inlägg som handlade om att min tjänstledighet snart är slut och att jag borde börja fundera på framtiden. Det skulle mest handla om att jag inte kommit så långt i planeringen av mina målsättningar som jag önskat.
Det var i lördags, nu är det de första skälvande minuterna av onsdag.

Söndag. Åker på visning av intressant hus på förmiddagen. Konstaterar att huset blev ännu mer intressant. Kommer hem efter lunch och försöker desperat förbereda ett större litteraturseminarium, frågorna till seminariet ska vara klara måndag 09.00 (Vid hemkomst från visningen är sju av de tretton (engelskspråkiga) vetenskapliga artiklarna ännu inte lästa. Ett icke helt enkelt uppdrag när tankarna vandrar iväg på husköp). Kastar in ett bud på huset. Läser artiklar och mailar iväg mina frågor kl. 03.30.

Måndag. Sovmorgon. Beslutade att sju timmars sömn nog behövdes för att kunna ägna dagen åt tentaplugg. Efter promenad med hunden och frukost får jag veta att vi är de enda (!) som lagt bud på huset. Ägnar några timmar åt att reda ut vad det här med lagfart, pantbrev, bolån, handpenning, mäklare, besiktningman och regler kring bygglov betyder. Och så några diverse andra frågor som dyker upp inför mitt livs första (eventuella) bostadsköp... Konstaterar när det börjar bli middagstid att jag ännu inte öppnat boken som jag ska tenta av ungefär ett dygn senare. Läser en fjärdedel av boken innan jag beslutar mig för att gå och lägga mig i tid så att jag är utvilad.

Tisdag. Vaknar. Kliver upp 06.30 efter att jag inte sovit en blund - adrenalinet började pumpa runt midnatt. Är inne i stan innan 8 för ett mycket intressant möte. Klar 09.30. Åter hemma strax efter 10. Möter mäklare i lägenheten och diskuterar bostadsförsäljning/köp till kvart i tolv. Kastar i mig och sambon någon slags föda och lämnar lägenheten vid halv ett. Kommer till seminariet på målsnöret - vi ramlar in i lokalen exakt på utsatt tid. Intensiva diskussioner, men vi lämnar strax efter utsatt sluttid eftersom de andra drar över. Sambon tar över bilnycklarna av säkerhetsskäl. Kommer hem och försöker ställa in den numera insomnade hjärnan på att jag ska skriva tenta. Väcker hjärnan med adiabatiska processer, frontsystem, uppkomst av vind och hur man gör väderprognoser samtidigt som sambon häller i mig en redbull och matar mig med rostat bröd med sirap. (En sockerchock kanske kan fungera....) Lyckas få i mig tre brödskivor till middag. Åker hemifrån 40 minuter senare och ramlar in på tentan strax innan den börjar. Klar omkring 20.30. Kommer hem och tar över telefonluren från sambon, pratar en stund med mamma. Blir sjukt trött men ringer ett viktigt samtal. Kroppen slutar fungera. Ligger över soffan och soffbordet och ber sambon hälla upp en stadig whiskey. Skyller på att jag inte vill drabbas av hans förkylning. Den lilla ljuva skotska drycken ger mig kraft nog att hälla upp en ny whiskey. Dimmig i huvudet. Spiller lite på bordet. Glaset blev tomt. Igen. Avslappnad.

Fortfarande ingen annan som lagt bud på huset vi bra gärna vill ha. Sambon har bokat fler möten med mäklare och banker. Vi går igenom taktik inför eventuella scenarion i budgivningen och pratar igenom allt annat som vi inte hunnit diskutera.

Jag har inte hunnit med själv än, men livet verkar kunna ta ordentlig fart på ett par dar!

Löneförhandlingar på sambons jobb. Allt är inte klart än men det ser ut som att:
1. Vi blir kvar i 08-området
2. Det blir många presenter till mig


(En flicka kan ju alltid hoppas...)

När jag hade två timmars pendling om dagen och sambon sex minuter förhandlade vi om hushållsuppgifterna. I grova drag lagar jag maten och han gör resten. Att jag pluggat hemifrån i tio månader nu har inte varit anledning att omförhandla. Jag har ju haft det bra som jag haft det, med en sugardaddy som inte bara försörjt mig utan också skött underhållet i lägenheten, tvätt och allt annat.

Problemet är att det är oroväckande tomt i kylskåpet numera och handelslistan blir bara längre och längre. Ingenting händer. Jag väntar ett par dagar. Fortfarande händer inget. Hur är det tänkt att jag ska kunna laga mat om det inte finns något att laga av?!? Skärpning!

Då slog det mig. Att handla är min uppgift numera.

Aj då.

Gårdagens hårtoning, som inte blev riktigt som planerad, får mig osökt att tänka på när jag var i 14-årsåldern och skulle på fest tillsammans med ett par av tjejerna i byn. Vi inledde såklart hemma hos den tjej som var ensam hemma. Då kunde vi ju nämligen ostört provsmaka hennes föräldrars hemmagjorda, ej ännu färdigjästa, maskrosvin. Det var det äckligaste jag någonsin druckit, men vi lyckades ändå få i oss en hel del. (Det är lite imponerande eftersom det 14 år senare fortfarande är det äckligaste jag någonsin fått i mig, frivilligt.) Nästa icke så fiffiga idé var att vi skulle färga slingor i håret. Med grön karamellfärg.

Jag hade gröna slingor i mitt blonda hår i flera månader efter det genidraget.


(bild: wikipedia)

Jag har de senaste dagarna gått omkring och muttrat, varit på risigt humör och haft allmänt kort stubin. Det var tillräckligt för att sambon skulle drista sig till att yppa en fråga som innehöll ordet pms. När allt svar han fick var en vägbeskrivning till ett rackarns varmt ställe började han skratta.

Eftersom ett hotfullt uppträdande uppenbarligen inte fick honom att darra av rädsla klämde jag till med fler lämpliga kraftuttryck. Det är ju trots allt rättvist att dela jämlikt på svårigheterna i ett förhållande. Om jag ska behöva må piss kan han åtminstone vara lite rädd för mig. Men mina tappra försök att skrämma skiten ur honom gjorde bara att han garvade så att han nästan ramlade ur sängen.

Sen vräker han ur sig; "Du är lider av samma syndrom som Kenny. Du är alldeles för söt för att någon ska bli rädd för dig."

Snacka om odräglig karl. Jag plockar fram mitt sedan länge inövade onda öga och toppar med pms. Och han har mage att tycka att jag är rolig! Fnys!

Det här är riktigt, riktigt roligt!

Tack syster!

Jag har börjat fundera ganska mycket på det här med målsättning. Att den som sätter mål kommer mycket längre är vetenskapligt fastställt, så egentligen är det inget att fundera över. Jag har dessutom skrivit en halv tenta om målsättningar, så jag vet hur jag ska göra. Men vilka är mina mål egentligen?



Det är inte helt enkelt att ta ut rikningen när jag inte vet vilken som är det rätta riktningen för mig. Karriär? Fritid? Hälsa? Ekonomi? Långsiktiga mål? Kortsiktiga mål? Och hur många mål/riktningar kan jag ta ut innan jag går i cirklar och kommer tillbaka dit jag började?

Ikväll gjorde jag något som jag inte brukar. Jag gick på bio, ensam. Osminkad. Och vet ni - det var jättemysigt.


Jag kommer på mig själv med att vara trygg i mig själv på ett sätt som jag aldrig varit förut. Och det är skönt!

Jag hade reserverat ett par dolda utrymmen i hjärtat som jag hållit låsta och välbevakade, för säkerhets skull. Man blir ju så sårbar om någon får tillträde till hela ens existens. Farligt, farligt att släppa in någon innanför den gränsen.

Jag trodde nog att det skulle fortsätta vara låst och bommat. Det gör ju så ont att bli sårad av någon som stått en nära. Men med stort tålamod och en hel del envishet har han tagit sig in. Han har dyrkat upp lås för lås. Passerat hinder och fällor. Simmat över vallgravar och klättrat över murar. Hela vägen in.

Jag kan inte göra annat än att kapitulera fullständigt och villkorslöst!

Jag hade fattat att kollegans bror är en snubbe i skapligt bra form.

Jag hade inte fattat att skapligt bra form innefattade att han är ett muskelpaket på 105 kg och med medaljchans i rodd i OS.

Min hjärna är med andra ord helt uppenbart fullständigt kapabel till att vara lika snabb och välfungerande som en sengångare i koma. Toppen!

Sambon har länge haft storslagna planer på att bli hemmaman. Jag ska tydligen tjäna massor av pengar så att han kan sluta arbeta och ägna all sin nya fritid åt olika friluftsaktiviteter. Han har pratat så länge om det att jag börjar tycka att det är en bra idé. En alldeles strålande idé faktiskt! Vad skulle kunna vara bättre?

Alltså, jag är tjänstledig och kommer att ägna hösten åt diverse friluftsaktiviteter, medan han jobbar och tjänar pengar åt oss. Perfekt!

Eftersom vi inte fick med oss mer än en liten burk matjesill i ryggsäckarna till midsommarafton sa vi att vi skulle fira lite mer en annan gång. Denna annan gång var visst ikväll. Vi kom hem från mataffärerna strax innan tio - då kokades det färskpotatis, öppnades sillburkar och gräddfil och klipptes dill. Till det serverades starköl och nubbe, det är ju trots allt torsdagkväll! Vi klämde dessutom till med ett par (jag erkänner - jättedåliga) snapsvisor för att bli riktigt wild and crazy. Knasigt, men kul.



Glad "midsommar" på er!

Ja, vad ska jag säga? Sambon har inte varit hemma i ett dygn än och redan har allt som strulat hela helgen löst sig. Jag har, med sambons hjälp, hittat de dekorationer som jag letat efter till mammas bröllop och allt annat som jag skulle införskaffa till samma bröllop har bara legat och väntat på mig i den första butiken jag gick in i idag. Snacka om kontrast mot helgens galna springande i butiker!

Jag har dessutom kört ett stenhårt benpass på gymmet med efterföljande konditionsträning på crosstrainern. Tillräckligt tungt för att bli en komisk syn imorgon när jag försöker stappla mig fram...

Det gör mig ont att utfärda förbud för sambon att resa bort från mig, men det är den enda lösningen. Måste han absolut ut och resa får han alltså hädanefter se till att ta med mig. Det är ju bara när han är med som allt fungerar som det ska.

Det här skäms jag lite för att erkänna, men jag gör det i alla fall.

Jag har inte mycket till karaktär när sambon är borta. Det är då jag är lat och slapp. Det är då jag hoppar över träningen, utan någon egentlig ursäkt. Det är då jag slarvar med maten och steker ett par hamburgare till middag. Det är då jag sitter/ligger och jäser framför en film jag sett minst tio gånger förut. Det är då jag hittar på ursäkter för att inte göra allt det där andra som jag skulle kunna göra, eller som jag borde göra. För jag behöver nog vila lite...

Älskling, var snäll och skynda dig hem så det blir någon ordning på mig igen!

Vaknade av mig själv vid kvart i åtta imorse. En lördag morgon. Pigg var jag också!

Det här märkliga beteendet har upprepat sig vid flera tidigare tillfällen. Jag har vaknat tidigt på morgonen och varit utvilad. Som grädde på moset har jag dessutom överraskat mig själv med att kliva upp ur sängen bara en liten stund efter att jag vaknat. Det hela har varit så onaturligt för mig att jag inte hämtat mig ordentligt från chocken förrän långt fram på dagen.

Eftersom dessa konstigheter och udda beteenden inte på några sätt är normala för mig har jag funderat mycket på vad som kan vara orsakerna. Jag har uteslutit faktorer som den tidiga morgonsolen som står mot vårt sovrumsfönster och påverkan av mediciner som jag inte tar. Jag har även uteslutit sambons påverkan på mina vanor. Inget ansvar kan heller läggas på hunden, eftersom han är minst lika morgontrött som jag.

Jag har bara hittat en förklaring som är trovärdig. Åldern. Det är bara att inse att jag snart kommer att sitta uppe med kaffekoppen redan vid fyratiden, ivrigt väntandes på att tidningsbudet ska komma med morgontidningen. Ja, jösses.