Mycket snack och lite verkstad
Sambons hot blev det inte så mycket av. Ingen runda hittills och resten av veckan tillbringar han på en kurs med sena kvällar och internat. Utan att ha packat ner några löparskor. Han är djärv som vågar släppa en så stor lucka till ledaren, men här delas inte ut några extrapoäng till den som är modig.
Jag tog såklart tillvara på tillfället och utökade mitt försprång till 3-0. Fullkomligt ohotad i täten. Det kommer att bli en förkrossande seger!
(Eller åtminstone hoppas jag kunna upprepa med min once-in-a-lifetime-bedrift - fast då måste förstås hans omkring sju storlekar större löpardojjor samla betydligt mer damm. Ett halvår kanske räcker!? Hans chef kan nog hålla arbetsbelastningen lika hög ända till sommaren om jag ber riktigt snällt. Det är ju trots allt för en god sak!)
Hursomhelst skulle mitt försprång känts mycket bättre om jag inte visste att han just nu springer omkring i uniform. Och att han kommer att göra det i flera dagar. Utan att jag får se honom. Det, mina vänner, är en kontring av rang!
Nästa vecka, då...
2-0 till mig!
Självplågning, del två
I dag var dagen d - som i "dags att få fart på den där förslappade röven igen".
Efter drygt sju år som hundägare har jag kommit på att jag varje vecka kan byta ut ett par av Kennys längre promenader mot löprundor. Det tar ungefär lika lång tid och så får vi båda lite mer motion. Min hjärna är lika snabb som förmiddagens runda var.
Eftersom det regnade var det inte särskilt många som behövde se eländet. Jag önskar att jag kunde säga att jag struttade iväg med lätta och spänstiga löpsteg. Tänk er istället någon som framåtlutad, långsamt, stapplar fram längs promenaden med tunga, tunga, krokiga ben. Under hela rundan funderade jag stillsamt på var mina muskler blivit av och varför de inte förvarnade mig om att de tänkte försvinna. Jag tänkte också på hur ont i kroppen jag kommer att ha de närmaste dagarna. Min enda tröst där i regnet var att jag nu ligger ett träningspass före sambon. Undrar om jag ska berätta för honom att kampen är igång eller om jag ska försöka mygla mig till ett försprång?
Justerbara kläder
Jag har slavat med träningen. Det är så illa att jag inte tränat en enda gång sedan vi kom hem från kajakingen. Jag skulle kunna skylla på att det är mycket att göra, men sånt är så trist att jag hoppar över det. Hursomhelst har jag fått en överraskning.
Jag har tappat såväl ett par kilo som mina byxor.
Jeansen behöver jag inte längre knäppa upp för att ta av mig. Kostymbyxorna har samma passform som om jag lånat sambons och jag har redan tröttnat på att måsta hålla i byxorna med båda händerna för att slippa visa myntinkastet varje gång jag rör på mig. Det finns tillfällen då jag ångrar att jag redan sorterat ut alla de kläder som blivit lite små. (Alla mina kläder krympte, samtidigt och till samma storlek. Någon annan rimlig förklaring kan ju knappast finnas och eftersom det inte är jag som sköter tvätten så var det inte ens mitt fel att jag var tvungen att handla nya kläder...) Men, nu har jag ju inget annat val än att byta ut delar av garderoben igen. Suck och stön, vad måste jag inte stå ut med för att mina kläder ändrar storlek!
Konsten att dränka sig själv...
Viken låg i det närmaste spegelblank...
... så det är ju rimligt att undra varför jag gör så här?!?
Kan erkänna att jag funderade lite själv också när jag efter sisådär åtta vältningar hade så pass hackande tänder att ljudet kunde misstas för att komma från en tryckluftsborr. Men jag var tydligen till stort nöje för de som passerade längs strandpromenaden och att glädja andra människor är ju kul.
Förhoppningsvis behöver jag inte upprepa de gymnastiska och inte särskilt graciösa övningarna, som krävdes för att komma upp i kajaken igen, under den fem dagars kajakexkursion som kommer att följa fjällexkursionen. Eftersom det var krångligare att dränka sig än jag trodde har jag goda förhoppningar att överleva den turen!
Pryltokig?!?
Träningen är ett exempel. Varje gång jag köper nya träningskläder blir det roligare att träna. Stretchkopplet runt midjan gör det lättare och roligare att springa med hunden. Pulsklockan får mig att jobba lite hårdare. Ipoden får mig på så bra humör att jag springer längre.
Det krävdes inte så värst mycket för att lura mig att springa under längre tid än jag någonsin gjort förut. En karta och en kompass gjorde att vi var ute i 1 timme och 38 minuter - sen blev det för mörkt för att fortsätta. Jag hade nog sprungit runt i minst en timme till annars. Det är är nästan genant hur enkelt det är att vilseleda denna lilla blondin...!
Ordningen återställd
Själv trodde jag att jag skulle komma undan löprundan genom att låtsas ligga avsvimmad på sängen. Den gick han inte på, den kära sambon. Det måste tydligen till något alldeles extra för att slingra sig undan löprundorna numera. Jag får nog ta och studera diverse läkarlexikon och uppslagsverk för komplicerade medicinska termer om jag ska ha en chans att smita ifrån.
Några förslag?
Segern är min!
Eftersom jag var fullt upptagen med att öva på något ytterst hemligt skickade jag ut pojkarna på en löprunda. De tog samma runda som jag sprang häromdagen - ni vet, där jag slog mitt personliga rekord! Och tro det eller ej, sambon som skryter som att han är så god löpare och att han alltid får springa så oerhört långsamt för att hålla mitt snigeltempo, kom in på en tid som var en och en halv minut långsammare än min tid. En och en halv minut! Ha ha! Det här kommer han att få höra till döddagar!
Det spelar ingen roll om jag aldrig lyckas med det igen - jag har sprungit fortare på egen hand än vad han gjorde när han slapp släpa på en blomskloss till flickvän!
Han mumlade något om att det är lågt av mig att hänga ut honom på bloggen på detta sätt och det kan jag nog hålla med om. Men hoppsan, jag råkade visst publicera det i alla fall!
Fast i rävsaxen
Det var visst ännu en sak som kom tillbaka och bet mig i arslet. Jag är hjälplöst fast i rävsaxen.
Personligt rekord!
Idag var de däremot så pigga att jag slog mig själv med häpnad och presterade ett personligt rekord på milen - en sänkning på ca tre (!) minuter. Det känns helt galet, speciellt som vi har slarvat en del med träningen de senaste veckorna. Men nu är det inte långt kvar tills jag kommer under 50 min på dessa tio små (men ibland vansinnigt långa) km.
Undrar om inte sambon börjar bli lite nervös över mina framsteg? Han borde bli orolig för att jag snart kommer att kunna ge honom en match i spåret. (Jag vill hemskt gärna tro det i alla fall, så snälla - det får jag väl?)
Hunden däremot blev så glad att först slickade frenetiskt på mina svettiga ben, varefter han i glädjeruset övergick till att jucka mot mina ben.
Fundera på vad du ska träna idag -
Mina ben säger "Du skulle bara våga röra dig ur fläcken. Det kommer vi nämligen se till att du får ångra - vi ska visa vad smärta vill säga"
Nämen, det får väl bli en löprunda för mig också.
Avslöjad!
Vi är inte på samma nivå, sambon och jag. När vi är ute och springer så ligger jag och nosar på min gräns mest hela tiden. Det gör inte han. Det är rena rama semestertempot för honom.
Samtidigt som jag ligger på en medelpuls på 172 (som idag t.ex.) gör jag mitt allra bästa för att inte verka ansträngd. Han är ju inte det. Jag låtsas att jag springer med lätta steg och att jag har andningen fullkomligt under kontroll. Det är ganska svårt att inte flämta som en annan blåsbälg när pulsen letar sig upp på de riktigt höga nivåerna. Jag får kämpa hårt för att inte avsölja mig där. Jag har fortfarande lite svårt att mörka att jag tappar lite på honom i ett par av uppförsbackarna, men jag ska fundera ut något smart där.
Jag brukar lyckas ganska bra med mitt till synes oberörda, lätta löpsteg. Eller ja, det är i alla fall vad jag försöker intala mig själv. Problemet är bara att jag avslöjar mig själv med mitt tomatröda ansikte. Jag blir verkligen knallröd i nyllet när vi springer. Röd à la stoppljus. Enda sättet att dölja det plytet är att dra en papperspåse över huvudet, men det är ju lite opraktiskt. Lite surt är det, jag tror att jag skulle kunna låtsas att vara i rätt bra form annars!
Märklig känsla
Skeptisk, fast det fungerar...
När jag satte mig i bilen för att åka hem gjorde jag det med mer energi än jag haft på åratal. Jag var pigg som bara den. Kunde somna direkt när jag lade mig och sedan sova hela nätterna. Mådde toppen! Fortsatte inte med yoga.
Det följde med en yoga-dvd med ett nummer av tidningen IFORM. Fortfarande skeptisk.
Kanske är det mest eftersom jag är en
Ska ge det en chans. Om inte annat så kommer ju sambon att få sig ett par asgarv. Och honom vill jag ju glädja! (Med reservation att jag kanske kommer att ta tillbaka det uttalandet senare...)
Träningen då?
Vi passade på att köra ett backpass i helgen också. Det blev löpning backe upp och backe ner i drygt 32 minuter. Toppade med en puls på 182, så det är rätt nära maxpulsen. Jobbigt, jobbigt, men kändes skönt efteråt. Träningsvärk fick jag så klart också.
Ett litet benpass
Till gårdagens morgonpromenad hade inte träningsvärken börjat ge sig till känna så jag kunde hålla ett ganska högt tempo - medel 73% av maxpuls under 74 min. Imorse däremot blev det ett långsammare tempo - mina lår ville inte alls veta av samma tempo. Det blev en lugnare runda på 64% av max och 80 min. Faktiskt skönt att ta det lugnare när det är så varmt ute!
Märkligt det där. Ofta är det riktigt fint och varmt i maj, för att sedan bli sämre väder under sommaren. Det är rätt stor kontrast nu mot för min födelsedag för ganska många år sedan. Då hade det kommit några decimeter snö till mitt kalas. Det var bara jag och en killkompis som ville ut och leka i snön, alla andra var visst redan less på snö - så där i slutet av maj...
Skrotryckardag
Det känns rätt skönt att veta att jag på vissa övningar (t.ex. sittande rodd) tar 15 kg mer nu än när jag började styrketräna lite mer regelbundet! Och det var inte så länge sedan...
Dagens löprunda...
Medelpulsen var 170 under de 37 minuter vi var ute. Det är ganska högt, men kändes inte alls så ansträngande som jag trodde att jag skulle tycka med den pulsen. Toppade på 184 efter de långa trapporna upp från viken. Pust. Jag brukar faktiskt hoppa över dem eftersom de är galet jobbiga, men eftersom sambon satte fart uppför trots värkande ben kunde jag inte annat än att följa efter...
En rosa pulsklocka
Men pulsmätningen kanske överensstämmer med verkligheten...?
Pass på gymmet
Startade upp ett nytt träningsschema för sambon igår. Han har mest kört samma övningar varje gång vi varit på gymmet, men nu har han fått lite att bita i. Han blev ordentligt svettig och mumlade något om att han kommer att få träningsvärk i benen. Men - man måste ju flytta sina gränser för att utvecklas!
