Det är utsidan som räknas

I går kväll var det dags för utomhuspass på F&S. Trodde vi. Eftersom det regnat tidigare på dagen så var passet inställt, pga den skaderisk som uppkommer vid jymping i blött gräs. Eftersom jag och sambon ändå hade joggat dit kunde vi ju springa lite till - så vi fick ett träningspass i alla fall. Det värsta av allt är att det nog var min idé... Jag är nämligen inte är typen som springer. Har aldrig varit det. (Att springa till träningen har enligt mig varit att ta i i överkant, men eftersom sambon är tidsoptimist blir vi ibland lite sena...) Förut har jag alltid fått ont i knäna redan efter ett par km varje gång jag kommit på att löpning är en jättebra träning - t.o.m. hunden får ju lite motion. Lusten att springa fler gånger försvinner lika fort som värken kommer.

I går kväll lyckades vi springa jogga i ca en halvtimme innan det tog stopp i knälederna. Ha! Rekord!
Jympandet har visst haft fler effekter än jag tidigare märkt. Känner mig nästan sugen på att springa igen, men säg det inte till någon...

Om jag har träningsvärk i benen idag?
Japp