Det är utsidan som räknas

Vi är inte på samma nivå, sambon och jag. När vi är ute och springer så ligger jag och nosar på min gräns mest hela tiden. Det gör inte han. Det är rena rama semestertempot för honom.

Samtidigt som jag ligger på en medelpuls på 172 (som idag t.ex.) gör jag mitt allra bästa för att inte verka ansträngd. Han är ju inte det. Jag låtsas att jag springer med lätta steg och att jag har andningen fullkomligt under kontroll. Det är ganska svårt att inte flämta som en annan blåsbälg när pulsen letar sig upp på de riktigt höga nivåerna. Jag får kämpa hårt för att inte avsölja mig där. Jag har fortfarande lite svårt att mörka att jag tappar lite på honom i ett par av uppförsbackarna, men jag ska fundera ut något smart där.

Jag brukar lyckas ganska bra med mitt till synes oberörda, lätta löpsteg. Eller ja, det är i alla fall vad jag försöker intala mig själv. Problemet är bara att jag avslöjar mig själv med mitt tomatröda ansikte. Jag blir verkligen knallröd i nyllet när vi springer. Röd à la stoppljus. Enda sättet att dölja det plytet är att dra en papperspåse över huvudet, men det är ju lite opraktiskt. Lite surt är det, jag tror att jag skulle kunna låtsas att vara i rätt bra form annars!