Det spårar ur...

Vi sitter vid matbordet och äter. Hunden hör något och börjar muttra.

Jag: "Nej"

Det låter tydligen snarare som "nauj", varpå sambon sträcker armarna i luften och jublar:

"Ja! Ja! Ja! Äntligen! Jag visste väl att jag skulle få dig att bräka på skånska som en annan malmöitiska till slut!"

Fan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0