Det är utsidan som räknas

Eftersom jag är en ovanligt djärv och modig person hittar jag alltid en lösning när det gäller att undersöka något som kan vara läskigt. Oftast innefattar denna lösning att jag skickar fram sambon. Själv befinner jag mig på behörigt avstånd från alla eventuella risker.

Sambon är van att hantera alla möjliga typer av folk, senast igår natt var det kontroll av en snubbe som satt och sov i en busskur.

Vi tankade på macken precis bredvid busskuren där han satt, i en tämligen obekväm ställning. Noll grader ute och killen ser inte ut att komma med bussen hem i första taget. Sambon går för att kolla läget. Muntlig kontakt ger inget resultat. Handskarna åker på och sambon knuffar lite på killen och fortsätter att prata med honom. Ingen reaktion. Sambon kommer tillbaka till bilen. Då först börjar killen röra på sig.

Det som händer sedan kan bäst beskrivas som en scen från en komedi - med en karikatyr på någon som är riktigt ordentligt skitfull. Han vrider förvirrat på huvudet några gånger innan han kliver upp från bänken och tar några raska kliv rakt in i väggen på busskuren, för att omedelbart ramla bakåt, handlöst rakt ner i asfalten. Upp igen och några snabba, men ostadiga, kliv rakt ut i vägen. Och så en ny praktvurpa - med huvudet först i asfalten. Upp igen, ett par steg med benen åt alla håll och kanter, för att återigen kraschlanda. Det såg ut som om han ägnat kvällen åt att leka irländsk julafton. Upp på fötter igen lagom tills vi kommer fram med bilen och blockerar vägen i närheten av killen.

Jag skrattar gott åt folk som leker irländsk julafton. Jag skrattade även åt den här killen när han brakade in i busskuren. När han däremot raglade ut, svartklädd som han var, mitt i vägen var det inte kul längre. Är övertygad om att han hellre vaknat hemma i sin säng än i polisens förvar, men eftersom han inte kom ihåg var han bodde...