Det som göms kommer fram vid flytt
En instruktionsbok om hur en mindre poppis kille får framgång hos damerna.
När jag slutat skratta, efter ungefär en halvtimme, började jag fundera på vad som får den manliga rasen (som per definition skyr instruktionsböcker som pesten) att köpa ett uppslagsverk om hur de ska få napp. Är vi kvinnor verkligen så svårtolkade att vi bör komma med en instruktionsbok? Har de lämnat walkover pga ologiska funktioner? Eller saknar de helt enkelt funktionen flört 1.0 i grundutförandet?
Äh, den fungerade ju, säger sambon och håller fram ringen på vänster ringfinger.
Ja. Jo. Det är ju klart.
Strålande service
Nope. Jag fick ett sms istället, ett sms som inte gav något som helst svar. Däremot så gav det upphov till fler frågor.
Toppen.
Handsfree de luxe
Att sitta i Telias telefonkö är inte gjort i en handvändning. Själv gruvade jag i flera dagar inför samtalet innan jag med varm hand överlämnade ringandet till sambon. (Vägen till mannens hjärta går genom magen...)
Kö. Förklarade för telefonist. Blev omkopplad.
Kö. Förklarade för telefonist. Blev omkopplad.
Kö. Efter ungefär 50 minuter var det dags att koppla in handsfreen för att kunna äta.
Efter ytterligare en halvtimme, och ett djupt märke tvärs över sambons panna senare, får vi beskedet att de ringer upp imorgon - när de hunnit frågat någon som vet hur vi ska få telefon och internet till huset utan någon fast telefonlinje.
Blixtrande service. Det gäller verkligen att hänga med så att man inte missar något...
Det blev beslut till sist
Efter att ha vägt för och emot, ena sida mot andra sidan och gått igenom alla dessa om och men så har jag nu äntligen kommit till ett beslut.
Jag återgår till mitt jobb och kommer att satsa lika hårt på det som innan. Vi får se vad det ger. Vissa saker har förändrats och vissa saker kommer att förändras. Vissa saker kommer jag säkert att stånga mitt huvud blodigt emot, men hey - är det inte så på alla arbetsplatser?
Nu är det bara några dagar kvar som barskrapad student, sen är det dags att få fart på den där avsomnade karriären igen!
Beslutsångest
Arbetsgivaren har bjudit till lite. Inte så mycket som jag önskat eller hoppats, men visat lite god vilja åtminstone.
Å ena sidan. Å andra sidan.
Mindre än två veckor kvar på tjänstledigheten.
Ska jag eller ska jag inte?
14 timmar senare
Jag är fortfarande mätt.
Flyttbestyr
Vi slog ihop våra kloka hjärnor efter en god middag och kom vi på att ju mindre vi har att flytta desto lättare kommer det bli. Alltså, det gäller att tömma förråden. Glasflaskor med flytande innehåll är både skrymmande och väger en hel del -> bör med andra ord förbrukas. (Vore ju rackarns trist om innehållet blev gammalt...)
Jag har helt klart underskattat de nöjen som hör till en flytt.
Besviken, och lurad (?)
Träffade min närmsta chef idag. Han pratade om hur duktig han tycker att jag är och hur gärna de vill ha tillbaka mig, men "Vi kan inte erbjuda någonting". (Förutom de arbetsuppgifter som blivit liggande sedan jag gick på tjänstledighet då.) Träffade även chefen för utryckningen, där jag blivit lovad inskolning "så fort du tagit alla tentor". Han sa "Nej du, det kan eventuellt bli aktuellt tidigast till hösten. Eller våren. Kanske. Om planeterna står i linje, Haleys komet passerar på en måndag och näktergalen bajsar en stjärna på marken under fullmånens sken." (Kanske överdriver en aning, men i princip...)
De tänker inte gå med på att jag får en ny tjänst, jag måste ju förstå att de bara döper om den jag redan hade. Och någon löneförhöjning är det inte tal om, fastän jag fått ett löfte om att den skulle höjas "så fort du tagit alla tentor". Jag får vänta till lönerevisionen i mars - då lönen sätts på det arbete som utförts under året innan. Det år då jag alltså varit tjänstledig.
Om jag redan ringt upp de företag som är intresserade av mig? You bet!
Nåja. Jag har i alla fall gett min arbetsgivare chansen att uppfylla sina löften. Väljer de då att bryta dessa löften har jag ingenting emot att se mig om efter något annat.
Fjäderfän på bordet
När jag först träffade sambon hade han bestämt sig för att kyckling inte var föda för en karl. Det var något om en trådig konsistens. Som upplagt för diskussioner över spisplattorna, men problemet visade sig ha en enkel lösning. Eftersom det är jag som står för kockandet har han snällt fått finna sig i att inte själv kunna välja vad som ska serveras. Självklart har jag utnyttjat min roll som köksdiktator och serverat kyckling i alla möjliga former.
Under nästan tre års tid har jag fått höra "Jag tycker egentligen inte om kyckling, men det här var ju ganska gott!" varje gång jag ställt en maträtt innehållande nämnda fågel på bordet.
Det var tur att jag redan satt ner när han tidigare ikväll letade upp ett recept på Tasteline som han ville provsmaka. Överraskningen kunde annars fått allvarliga konsekvenser. Han tog nämligen fram ett recept på sin tidigare så hatade fågel, det blev Kokoskyckling med chili och jordnötssås!
Den här förändringen försätter mig i en något knivig situation. Om han har ändrat åsikt i ett ämne där han var så fast besluten om denna sin åsikt - vad kommer då krävas av mig? Att jag blir övertygad om att fler rengöringsmedel gör det roligare att städa? Att jag genom lobotomi eller annat lämpligt ingrepp blir en morgonpigg varelse med strålande morgonhumör? Eller - ve och fasa - att jag blir övertygad om att det inte är hysteriskt roligt att kittla min kille?
Ny istid?
Det var i alla fall vad vi trodde. Innan det blev lika kallt i lägenheten som det är utanför.
I vår städningsmani inför visningarna försvann termometern ner i någon kartong, men hunden som normalt tillbringar dagarna och nätterna liggandes på golvet gör inte det längre. Honom hittar vi hoprullad som en liten boll på de fluffiga mattorna, eller ännu hellre i samma ställning på sängen. Helst trycker han sig så nära oss han kan för att få lite värme.
Själv har jag förstärkt med en hel del kläder. Strumporna har t.ex. fått sällskap av både tjocka yllestrumpor och duntofflorna. Utöver mina normala kläder har jag förstärkt med ett ullunderställ och en fleecetröja. Och så en filt om axlarna. Ändå fryser jag. Jag tror minsann att det börjar bildas lite frost på nästippen.
Kan man ha mössa på sig inomhus?
Kom an katten, det svänger!
Vi är uppklädda till tänderna, eller snarare - byxorna har målarfärg på sig och vi har tapetrester i håret, men vi har varsitt glas hemmagjort körsbärsvin i näven och det luktar förföriskt från spisen. Lite annorlunda nyårsafton, men vad gör det?
Gott nytt år kära vänner!
Antiklimax i lyckan
Det här är en märklig känsla.
Vi kommer hem efter kontraktsskrivningen och studsar av lycka, skålar i champagne och är så nöjda som vi kan vara. Det är så oerhört mycket som känns bra just nu. Vi kunde absolut inte önskat oss en bättre avslutning på året.
En timme senare ringer mäklaren och säger att han som la sig i budgivningen kommit med ett högre bud.
Helt plötsligt går alla om och men genom huvudet och alla glada och nöjda tankar är som bortblåsta. Poff. Borta. Kvar är besvikelse. Även om argumenten är många för att vi ska vara nöjda med det vi får så smyger sig ändå en sur känsla inpå.
Men, vi ska förtränga alla sådana känslor och återgå till var vi var innan vi fick det där samtalet!
Vi firar. Skål!
Bästa julklappen får jag ikväll
Nästa rapport kom en halvtimme senare. De kommer hem. Ikväll! Min kille kommer hem igen, om bara några timmar!
Jippi!
Nytt försök
Denna gång städade jag nog inte i flera timmar i onödan. Jag skulle kunna beklaga mig över att sambon rymt fältet och att jag fick städa helt själv. Men fastän jag i vanliga fall undviker dammsugaren så länge att det är i det närmaste skamligt så släpar jag hellre runt på den än att ha några som kastar tegelstenar på mig eller försöker spränga bilen jag sitter i.
Mäklaren ringde i eftermiddags och sa att vi har en köpare. Och i bästa fall ännu en. I morgon vet vi om det blir budgivning.
Sambon har nu lovat att åka bort så fort det ska göras affärer i fortsättningen. Förra gången vann jag budgivningen på huset, denna gång säljer jag (förhoppningsvis) lägenheten.
Skakningsrapport
Tisdagsmorgonens stora snackis var förstås skakningarna i skåne. De flesta nyvakna stackare vid hotellfrukosten hade väckts av en gungande säng, en dam vid bordet bredvid hade visst hört på radion att det var en jordbävning.
En kille i tentasalen berättade högt och tydligt om hur han hade kastat sig ur sängen, ryckt på sig kläderna och rusat ut på gatan - för att upptäcka att ingen annan gjort det...
Min egen upplevelse var något annorlunda. Innan jag hunnit ur sängen (kl 06.20) skakade hela hotellet. Tänkte först på alla dessa rackarns byggnadsarbeten, men när jag insåg att klockan fortfarande var natt så tänkte jag i mitt nymorgnade tillstånd att det bara kunde varit ett jordskalv. Men, det krävs mer än ett svajjande golv för att jag ska stiga upp frivilligt vid den tiden på dygnet.
En halvtimme senare, på väg ner i hissen, mötte jag en byggarbetare som klev på ett våningsplan under mig. I samma sekund som jag såg honom blev jag helt säker på att min första instinkt varit korrekt, och det var jag ända tills han började prata om att han blivit livrädd av skakningarna. Att hjärtat nästan stannat på honom. Det var alltså inte han som var orsaken till skakningarna. Jaha.
Nu var ju epicentrum några mil bort, men jag kan inte för mitt liv begripa hur dessa små vibrationer nästan orsakat panik på sina håll. Det skakade ju faktiskt inte mer än vad det gjorde när de la ny asfalt vid sjukhuset mittemot vår lägenhet.
Varför jag är den av oss som packar bilen
Jag tar ett exempel. Vi stylar vår lägenhet inför visningarna och sambon lägger in allt som inte behövs i förrådet. Eller det mesta i alla fall, det var ett och annat som inte fick plats. Några dagar senare kommer jag ner i förrådet för att hämta upp en väska, för att kunna packa inför min Lundautflykt. Vad skådar då mitt norra porslinsöga? Jo, ett överstigligt berg av prylar. Det är inte ens möjligt att öppna dörren till förrådet utan att bli dränkt av kartonger, påsar, sopsäckar fulla med prylar och sovsäckar.
Väskorna? Jo, de har sambon fiffigt nog lagt längst in, under allt annat.
En sisådär 80 (!) minuter senare har jag lyckats få fram en väska och lagt tillbaka alla prylar i förrådet igen. Jag har då fått plats med betydligt mer saker innanför nätdörren, och det är dessutom sorterat så att det vi kan tänkas behöva numera finns närmast dörren...
Det är anledningen!
Ibland ska man ha tur!
Det kändes som en risk att lämna datorn hemma under visningen, så vi tog med den när vi smet iväg på brunch hos ett par goda vänner. Man vet ju aldrig. Dörren till lägenheten står ju öppen och mäklaren är i ett annat rum...
Vad som alltså kändes som en så mycket bättre lösning var att lämna den, fullt synlig, i baksätet på bilen - som vi parkerade på en gata i centrala Stockholm!
Fiffigt! Lysande! Enastående!
Disträ? Skulle jag!?
Fnys.
En händig ... man
Eftersom jag redan lyckats få krutrester ända upp till armbågarna, som en hel karl, var det lika bra att fortsätta. Jag kavlade upp ärmarna, spottade i nävarna och tog fram skiftnyckel och skruvmejsel.
En liten stund senare rätade jag på ryggen och stängde motorhuven. Nu borde den lilla bilen spinna som en katt, även vid minusgrader, så fort jag vrider om nyckeln.
Granntjejens pappa däremot såg minst sagt skeptisk ut över att hitta mig under motorhuven på bilen. Han stannade nämligen upp ett par meter från mig, med höjda ögonbryn och flyttade tyngden mellan höger och vänster fot några gånger - som om han inte visste om han borde erbjuda sig att hjälpa till byta batteriet åt mig, stackars liten tjej som jag är. Men, eftersom jag inte tog större notis om honom så vände han sig efter en stund om och gick.
Jag glömmer hela tiden att överlämna alla tekniska uppgifter åt närmaste person av manligt kön. Jag är hopplös - att jag aldrig lär mig!?!
Trodde vi ja...
Ny visning av lägenheten på söndag.
Men vem köper lägenhet veckan innan julafton?
Såld?
Idag skriker rubrikerna i tidningarna om den framtida höga arbetslösheten och eländes elände. Visningarna av de nybyggda lägenheterna precis vid centrum är obesökta.
Vi har fått ett bud på lägenheten. Ett bud som ligger 5 000 kr över utgångspriset. Ett bud som vi accepterat. Vi säljer!
